Ventrikelfibrillering är en oregelbunden sammandragning av hjärtats nedre kammare. Denna kaotiska rytm hindrar hjärtat från att pumpa blod ut i kroppen. Den vanligaste orsaken är hjärtinfarkt, och om ingenting görs inträffar döden snabbt. Innan den implanterbara cardioverterande defibrillatorn (ICD) uppfanns dog mer än 40 procent av dem som drabbades av ventrikelfibrillering. Efter uppfinningen sjönk den siffran till två procent.
Defibrillering innebär att elektricitet tillförs hjärtat för att chocka det tillbaka till en normal rytm. Upptäckten av denna egenskap hos elektriciteten skedde delvis av en slump. I början av 1900-talet, när man utredde dödsfall till följd av elolyckor efter att General Electric hade gått över från likström (DC) till växelström (AC), använde elektroteknikprofessorer vid Johns Hopkins University i Maryland växelströmsstötar för att avliva herrelösa hundar. Under dessa experiment gjorde de en anmärkningsvärd observation: en andra stöt kunde väcka den döda hunden till liv igen.
Claude Beck, hjärtkirurg vid University Hospitals of Cleveland, fortsatte djurförsöken och ledde in växelström direkt i de öppna hjärtana hos djur som han framkallat ventrikelfibrillering hos. När en 14-årig pojkes hjärta stannade mitt under en operation år 1947 lät Beck hämta sina forskningsverktyg till operationsrummet. Efter två stötar – levererade genom metallskedar med trähandtag som fungerade som paddlar – lyckades han få igång pojkens hjärta på nytt. Forskare i Europa och Sovjetunionen fortsatte därefter att förfina metoden, först med likströmsdefibrillering och sedan med en bifasisk vågform (en större positiv stöt följt av en mindre negativ).
År 1966 dog en vän och mentor till den israeliske kardiologen Michel Mirowski i ventrikelfibrillering, och i sorgen lades grunden till en uppfinning. Varför fanns det inget sätt att förebygga denna maligna fibrillering – eller att återställa normal rytm när den väl inträffade? Implanterbara pacemakers hade nyligen blivit tillgängliga, och Mirowski ville skapa en defibrillator som också var tillräckligt liten för att implanteras i kroppen, så att en person kunde chockas ur ventrikelfibrillering utan att ligga på sjukhus. Läkarvärlden skrattade åt idén. Sjukhusens maskiner vägde trots allt 13–18 kilo, krävde stora paddlar för att leverera stötarna och behövde två personer för att användas.
Eftersom han inte lyckades förverkliga sitt mål i Israel emigrerade Mirowski till USA och började 1969 arbeta vid Johns Hopkins University tillsammans med läkaren Morton Mower. Deras arbete möttes av skepsis från alla håll. Ändå fortsatte de sin forskning, och i mitten av 1970-talet visade en serie långtidstester av apparaten på hundar att den fungerade. År 1980, efter omfattande utredningar och granskningar, implanterades den första defibrillatorn i en människa. Snart försvann de klumpiga paddlarna från de tidiga defibrillatorerna och ersattes av klistrande elektroder, och den moderna bifasiska vågformen krävde mindre effekt – vilket gjorde att defibrillatorns komponenter kunde krympa.
År 1985, efter 800 implanteringar i människor, godkändes apparaten av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA, och år 1990, när Mirowski gick bort, hade hans implanterbara defibrillator räddat 10 000 liv. Idag är ICD:n bara en bråkdel av sin ursprungliga storlek från 1980-talet. Trots det håller den längre och kan göra mycket mer. Den har förlängt livet för hundratusentals människor med oregelbundna hjärtrytmer – många av dem skulle utan den med säkerhet ha drabbats av plötslig hjärtdöd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online