Defibrillatorer är livräddande medicinska apparater som används av räddningspersonal och läkare. De är vanligt förekommande på akutmottagningar, i ambulanser och på läkarmottagningar. Apparaterna används för att återupprätta en normal hjärtrytm när livshotande arytmier eller hjärtinfarkter uppstår, genom att leverera en elektrisk stöt till hjärtat. Termen "bifasisk" syftar på sättet som defibrillatorn levererar strömmen på.
Enligt Dittrick Medical History Center vid Case Western University utfördes den första framgångsrika defibrilleringen av en människa år 1947 av doktor Claude Beck. Defibrillering utfördes då endast direkt på hjärtat under kirurgiska ingrepp. De tidigaste defibrillatorerna använde växelström, tills man gick över till likström. Likströmsdefibrillatorerna, som utvecklades i slutet av 1950-talet, använde en så kallad Lown-vågform, vilket innebar att maskinen levererade en uniphasisk (enkelriktad) ström från en elektrod till den andra. Detta var standardmetoden i nästan 30 år, tills den bifasiska vågformen introducerades.
Trots att uniphasisk defibrillering var standard i flera decennier var det ingen idealisk lösning. Den uniphasiska vågformen krävde ett enda strömstöd på mellan 200 och 360 joule som passerade genom bröstet under en bråkdel av en sekund. Även om metoden kunde återställa en normal rytm krävdes ofta flera stötar. Upprepade stötar och högre energinivåer kunde orsaka hudbrännskador samt skada hjärtmuskeln.
Vid bifasisk defibrillering färdas strömmen först i en riktning mellan elektroderna och därefter i motsatt riktning. Energinsnivåerna varierar under leveransens gång, vilket tar något längre tid än vid uniphasisk defibrillering men fortfarande mindre än en sekund. Fördelen med den bifasiska metoden är att den kräver mindre energi för att återställa en normal hjärtrytm, även hos personer med hög impedans (motstånd mot ström). Studier tyder dessutom på att detta minskar risken för brännskador och cellskador på hjärtat.
Ett viktigt användningsområde för den bifasiska metoden är implanterbara cardioverter-defibrillatorer (ICD). Dessa utvecklades som behandling för personer med hög risk för dödliga hjärthändelser. Enheten opereras in i bröstet och övervakar kontinuerligt hjärtat för ventrikelflimmer och takykardi. Om en sådan onormal rytm upptäcks levererar ICD:n en bifasisk ström, liknande en extern defibrillator, i syfte att stoppa arytmin.
Eftersom forskningen visar att bifasiska defibrillatorer har högre framgångsfrekvens vid återställning av normala hjärtrytmer sprids deras användning allt mer. Den bifasiska vågformen har länge varit standard i automatiska externa defibrillatorer (AED), vilka finns i räddningsfordon samt på arbetsplatser och offentliga platser. I ökande grad används bifasisk teknik även i manuella externa defibrillatorer, som främst förekommer inom sjukvården, exempelvis på sjukhus.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online