I takt med att allmänna smittskyddsåtgärder (Universal Precautions) infördes och aids-epidemin spred sig utvecklades nålfri teknik inom sjukvården. Redan i mitten av 1980-talet började plastindustrin ta fram säkrare metoder för att komma åt och koppla samman slangar som för blod, gaser och andra kroppsvätskor. Luer-tekniken har varit en stor vinst för vårdpersonal, eftersom den i praktiken eliminerat stickskador. Luer-adaptrar bygger normalt på en hane–hona-princip, och för att säkerställa att en koppling sitter ordentligt krävs både visuell inspektion och läcktestning.
Känn till kopplingstyperna. Börja med att plocka upp den slang du vill kontrollera. Det finns två huvudtyper av luer-kopplingar: låsluer (Luer Lock) och glidluer (Slip Luer). En honlig låsluer har små hakar eller gängor som greppar om gängorna på den manliga låsluern. Glidluern bygger i stället på luer-konens friktion – den manliga 6-procentiga konen passar exakt mot den honliga 6-procentiga konen. När delarna är korrekt sammankopplade ska ett snabbt ryck i slangen på vardera sidan om kopplingen inte kunna lossa den. Ännu viktigare är att de sammankopplade slangarna fungerar helt utan läckage. Läcktestning med både luft och vätska är branschstandard för att verifiera kopplingens kvalitet.
Utför ett läcktest. Använd sterilt fluidum för att undvika kontaminering och låt vätskan passera genom komponenterna i slangen. Vätskan kan injiceras med en spruta med luer-spets, eller – om slangen redan är ansluten till ett intravenöst infusionssystem – ges via den apparaten. Rinner vätskan genom luer-kopplingen utan att droppa eller sippra ut, är kopplingen korrekt monterad. Läcker kopplingen däremot är den defekt och får inte användas utan ytterligare åtgärder.
Inspektera läckande delar. Koppla bort delarna och inspektera dem medan du bär rena medicinska handskar. Kontrollera att du använder rätt manliga och honliga komponenter. En honlig låsluer har en liten fläns eller gängor i änden som ansluter till den manliga låsluern, som har en cylindrisk utbuktning i mitten där vätskan passerar. Glidlueroch har en konisk anslutning: den manliga 6-procentiga konen sticker ut, medan den honliga konen tar emot. Inkompatibla delar går inte ihop ordentligt, och olika typer av luer-kontakter kan aldrig kombineras med varandra – en låsluer passar exempelvis inte ihop med en glidluer. Hämta kompatibla delar från förrådet för att skapa en säker anslutning.
Anslut delarna och testa igen. För ihop den honliga luern med dess manliga motsvarighet. Vid en låsluer vrider du den honliga flänsen ett halvt varv så att den låses fast i den manliga delen. Glidlueroch kopplas samman genom att trycka delarna rakt mot varandra – friktionen håller dem på plats. Observera att vissa komponenter för vätskeöverföring även använder han–han- eller hon–hon-adaptrar som fogas samman med gängor. Flödet i slangen kan nu testas på nytt för att bekräfta en stabil och tät koppling.
Luer-tekniken används inte bara i intravenösa slangar och kärlaccessenheter utan också i hypodermiska sprutor, och samma enkla läcktest kan användas för att kontrollera alla dessa kopplingar. Som tumregel gäller att standardiserade luer-anslutningar idag regleras av internationella normer (som ISO 80369-serien), vilket garanterar att kompatibla delar från olika tillverkare passar ihop på ett säkert sätt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online