Diagnostisk medicin: tester, funktion och begränsningar

Diagnostisk medicin spelar en central roll inom vården genom att hjälpa till att fastställa sjukdomar och skador samt deras lämpliga behandlingsförlopp. Diagnostiska tester utförs av läkare, sjuksköterskor och medicinsk teknisk personal och kan variera från minimalt invasiva till helt invasiva ingrepp. Undersökningarna kan genomföras både inom slutenvården, där patienten är inlagd på sjukhus, och inom öppenvården.

Typer av diagnostiska tester

Enligt Harvard Medical School omfattar medicinska diagnostiska tester bland annat:

• Blodtrycksmätningar och pulstester
• Urin-, avförings-, blod- och salivprov
• Medicinsk bildtagning, såsom röntgen, magnetresonanstomografi (MRI) och datortomografi (CT)
• Elektrokardiogram (EKG)
• Nervledningsmätningar
• Vätgasandningstester
• Biopsier

Hur diagnostiken fungerar

Traditionellt söker en person som upplever smärta eller andra symtom sin husläkare eller en specialist. Vårdgivaren går igenom patientens sjukhistoria och genomför en fysisk undersökning, varefter en preliminär diagnos formuleras. Därefter används i regel ytterligare tester för att klargöra, bekräfta eller fastställa den medicinska diagnosen.

Begränsningar vid diagnostik

Medicinska diagnostiska tester kan leda till överdiagnostik eller feldiagnos. En överdiagnos innebär att ett problem upptäcks som aldrig har orsakat symtom hos patienten och sannolikt aldrig kommer att göra det under dennes livstid – en sådan diagnos är i praktiken utan betydelse.

Tester kan också resultera i en feldiagnos, exempelvis om sjukdomen ännu inte har nått ett stadium där den kan upptäckas med tillgängliga metoder. Dessutom kan diagnostiska tester vara mycket kostsamma, enligt Harvard Medical School.