Omvårdnadsdiagnoser och motiveringar – en praktisk guide

Omvårdnadsdiagnoser ska inte förväxlas med medicinska diagnoser. De identifierar inte en sjukdom, utan beskriver befintliga eller potentiella hälsoproblem som kräver omvårdnadsåtgärder. Riktlinjerna har utarbetats av den nordamerikanska organisationen NANDA (North American Nursing Diagnosis Association) och bör följas, även om de i viss utsträckning kan anpassas efter respektive arbetsplats policys.

De fem typerna av omvårdnadsdiagnoser

Det finns fem olika typer av omvårdnadsdiagnoser:

• Faktisk diagnos – grundas på ett definierbart problem, till exempel smärta.
• Riskdiagnos – ställs när det finns en sannolikhet för att ett problem uppstår, och inleds alltid med formuleringen "risk för".
• Möjlig diagnos – gäller ett problem som misstänks men ännu inte bekräftats. Den fungerar som en signal till övrig vårdpersonal att hålla utkik efter tecken på ett verkligt problem.
• Välbefinnandediagnos – används när patienten själv visar önskan att ta kontroll över sitt eget välmående. Ett exempel är "beredskap för förbättrat föräldraskap", vilket innebär att patienten uttryckt vilja att lära sig mer om föräldraskap.
• Syndromdiagnos – representerar ett kluster av flera faktiska diagnoser eller riskdiagnoser, till exempel våldtäktstraumasyndrom.

Så skrivs diagnosen

Vårdpersonal måste följa en fast struktur när en omvårdnadsdiagnos formuleras. Diagnosen består normalt av tre delar:

• Problemet – anger vilket hälsoproblem som diagnostiseras.
• Etiologin – förklarar varför problemet finns och inleds med orden "relaterat till" (RT).
• Definierande egenskaper – inleds med "vilket yttrar sig genom" (AMB).

Alla diagnoser kräver dock inte den tredje delen. En risk- eller möjlig diagnos saknar definierande egenskaper, eftersom problemet ännu inte inträffat eller kunnat bevisas. De två första delarna ingår däremot alltid.

Åtgärder och motiveringar

Varje diagnos måste kopplas till möjliga åtgärder, och varje åtgärd måste ha en motivering. Om en patient exempelvis diagnostiserats med bristande efterlevnad behöver vårdaren identifiera sätt att lösa problemet, och dessa sätt måste ha en gedigen medicinsk grund. En möjlig åtgärd vid bristande efterlevnad är att involvera patienten i planeringen av behandlingen, så att hen känner större kontroll över situationen.

Vanliga fel att undvika

• Använd belägg, inte antaganden. Anta inte att en nyligen cancerdiagnostiserad patient lider av rädsla – sök stöd för din bedömning.
• Leta efter mönster, inte enskilda tillfällen. En nybliven mamma som har svårt att amma en gång av fem är inte ineffektiv i sin amning. Fem gånger i rad är däremot ett mönster.
• Undvik dömande uttryck. En patient har inte ineffektiv coping för att hen är lat, utan på grund av bristande motivation i en situationell kris.
• Prioritera dina diagnoser och åtgärder. En kunskapsbrist kan inte åtgärdas om patienten samtidigt lider av akut smärta.

Exempel på formuleringar

Ett exempel på en tredelad diagnos är: "Akut smärta relaterat till knäoperation, vilket yttrar sig genom att patienten verbaliserar smärta."

En tvådelad diagnos kan lyda: "Risk för inaktivitetssyndrom relaterat till immobilisering."

En möjlig åtgärd vid akut smärta är att snabbt bemöta patientens besvär om smärta. Motiveringen är att detta bygger förtroende mellan patient och vårdare samt minskar ångesten.