I århundraden skedde vården av sjuka i människors hem. Barnmorskor, medicinmän och kringresande läkare utförde sina tjänster direkt i patienternas bostäder. Ibland sökte sig sjuka till en läkares mottagning, som ofta var en del av dennes bostad eller en liten klinik, men oftast var det vårdpersonalen som besökte de sjuka i deras hem. Samhället övergav hemsjukvården under en period i början av 1900-talet, för att sedan återupptäcka dess fördelar under senare delen av seklet.
Det vanligaste vårdbehovet i slutet av 1800-talet var att hantera smittsamma sjukdomar och assistera vid förlossningar, eftersom dessa var de ledande dödsorsakerna vid den tiden. Smittsamma sjukdomar väckte stor fruktan, och de drabbade tillsammans med sina familjer sattes i karantän för att hindra sjukdomen från att spridas till resten av befolkningen. Hemsjukvård var därför den mest logiska lösningen på problemet. Det var dessutom rimligt att de sjuka stannade hemma medan de friska vårdspecialisterna reste runt. De medicinska yrkesverksamma hade inte heller mycket utrustning att bära med sig, vilket gjorde det möjligt för dem att flytta från ett hus till nästa för att utföra sina tjänster.
Stora organisationer som American Red Cross och Metropolitan Life Insurance främjade hemsjukvården genom att erbjuda sådana tjänster till försäkringstagare och etablera program med resande sjuksköterskor på landsbygden. År 1909 fanns det hela 566 hemsjukvårdsorganisationer utspridda över USA. Under tidigt 1900-tal fortsatte de vårdtjänster som erbjudides i människors hem att möta kortvariga behov, som behandling av smittsamma sjukdomar och hjälp vid förlossningar.
Så småningom fick de smittsamma sjukdomarna vika för mer kroniska degenerativa sjukdomar. Samtidigt gjorde framsteg inom teknik, medicinsk kunskap och behandlingar, samt samhällsutvecklingen, det mer genomförbart att bedriva vård på medicinska anstalter. Vårdpersonal använde alltmer medicinsk utrustning och förskrev fler typer av läkemedel, vilket gjorde det betydligt praktiskt och tidsbesparande att samla alla verktyg på en central plats som ett sjukhus istället för att transportera dem från hus till hus. Dessutom ansågs det vara mer "modernt" att få vård på sjukhus än i hemmet.
Trots att den amerikanska ekonomin var stark under 1950-talet steg sjukvårdskostnaderna snabbt, vilket gjorde det svårare för medelklassen och lägre inkomstgrupper att ha råd med den vård de behövde på sjukhusen. Människor uttryckte sin oro och sjuksköterskor bildade organisationer för att verka för en återgång till hemsjukvård. Den offentliga debatten blev högljudd nog för att politiker skulle engagera sig, och 1965 antog kongressen Medicare-lagstiftningen för att stödja vårdkostnader, inklusive hemsjukvård. Amerikanska medborgare gick in i en ny era där de själva fick välja vilken typ av vård de ville ta emot.
Under senare delen av 1900-talet svepte en hospicerörelse över landet. Hospicevård studerades, ekonomiska frågor undersöktes och lagstiftning antogs för att inkludera hemsjukvårdsförmåner i Medicare. Sådana förmåner lades även till privata sjukförsäkringar. Joint Commission on Accreditation of Hospitals utvecklade dessutom ackreditering för hospiceverksamhet.
I dag är hemsjukvård tillgänglig för personer med terminala sjukdomar som vill dö hemma, för personer med funktionsnedsättningar och för kroniskt sjuka. Många äldre väljer att ta emot hemsjukvård eftersom det kan vara för svårt att lämna hemmet och ta sig igenom stora sjukhus och folkmassor. Dagens hemsjukvård tillgodoser behov av kontinuerlig och långsiktig vård, till skillnad från de korta besök som syftade till att möta ett specifikt behov för över hundra år sedan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online