Hospicevårdens historia sträcker sig tillbaka till medeltiden, då främlingar erbjöd resande gästfrihet och skydd på sin färd. Ordet "hospice" härstammar från latinets hospitium, som betyder gästfrihet eller härbärge. Det första moderna hospiceet öppnade dock inte förrän i slutet av 1960-talet, i ett bostadsområde utanför London. Genom att uppmärksamma de olika faserna hos svårt sjuka patienter i livets slutskede arbetar många läkare och vårdare än idag för att förbättra hospicevården.
Det var läkaren Dame Cicely Saunders som grundade det första hospiceet i modern tid, St Christopher's, år 1967. Hon myntade begreppet "hospicevård" för att beskriva den specialiserade omvårdnad som ges till döende patienter. År 1969 publicerade doktor Elisabeth Kübler-Ross boken "Om döden och döendet" (On Death and Dying), som byggde på över 500 intervjuer med patienter i livets slutskede. Boken bidrog ytterligare till att sprida hospiceidén och fick stor betydelse för vårdens syn på döendet.
Hospicevård ger patienter möjligheten att få vård i tryggheten och bekvämligheten i sitt eget hem, i stället för att vårdas på en institution som ett sjukhus eller ett vårdhem. Målet är att erbjuda en värdig, smärtlindrande och personlig livsslutsvård.
Hospicevården omfattar fyra nivåer av omvårdnad: rutinvård i hemmet, krisvård (tillfällig dygnetruntvård), allmän slutenvård samt avlastningsvård, som ger anhöriga och andra vårdare kortvarig vila och återhämtning.
År 1979 inledde Health Care Financing Administration (HCFA) preliminära program vid 26 hospice runt om i USA, i syfte att utvärdera hospicevårdens effektivitet. År 1986 började delstaterna att integrera hospicevård i sina Medicaid-program, vilket gjorde vården tillgänglig för en bredare grupp av patienter.
År 1999 utgav United States Postal Service ett minnesfrimärke till hospicevårdens ära – ett tecken på hur viktig denna form av vård har blivit i det moderna samhället.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online