Tvångsåtgärder är alla typer av hjälpmedel som används för att begränsa en persons rörelsefrihet. På äldreboenden och sjukhus används de i syfte att skydda patientens säkerhet. Det finns dock ofta en oro för att personalen använder dem för ofta eller av fel skäl, vilket i stället kan skada patienten.
Det finns många olika typer av tvångsåtgärder. Mjuka bälten eller säkerhetsvästar används för att fästa en patient vid säng eller rullstol genom att begränsa överkroppen. En skyddsbygel är en bom som placeras över rullstolens knäparti för att hindra patienten från att falla eller glida ut. Handleds- eller vante-fixeringar hindrar patienten från att ta bort droppslangar eller förband. Även sänggrindar räknas som en tvångsåtgärd, och rutinerna för hur och när de får höjas varierar mellan olika verksamheter.
Det finns dessutom läkemedel som betraktas som kemiska tvångsåtgärder. Dessa administreras av sjuksköterska eller läkare, vanligtvis som en absolut sista utväg när en patient blir våldsam.
Tvångsåtgärder ska endast användas för att skydda patienten. En patient kan fixeras om hen är våldsam eller riskerar att falla, vandra bort eller skada sig själv eller andra.
Att begränsa rörelsefriheten kan dock få psykiska konsekvenser:
Förlust av personlig värdighet och självkänsla
Ökad förvirring
Ångest
Ökad ilska
Frustration
Nedsatt kommunikation
Fysiskt kan tvångsåtgärder leda till:
Hudskador och trycksår
Muskelsvaghet
Blodproppar
Lunginflammation
Förstoppning
Tvångsåtgärder betraktas i allmänhet som en sista utväg. Innan en sådan åtgärd övervägs bör man försöka:
Använda säng- eller dörrlarm för att snabbt upptäcka förvirrade patienter.
Avleda den boende med en annan aktivitet eller television.
Spela lugnande musik.
Flytta patienten till en annan miljö.
Använda kuddar, gosedjur och andra mjuka föremål för stöd.
Tala till patienten med lugn och bestämd röst.
1. Använd alltid de alternativa metoderna först.
2. Skaffa läkares ordination skriftligen.
3. Välj den minst inskränkande åtgärden när det är möjligt (till exempel handledsfixering i stället för väst).
4. Använd rätt storlek på hjälpmedlet.
5. Förklara för den boende vad åtgärden innebär och varför den behövs.
6. Applicera åtgärden säkert och korrekt.
7. Ge patienten så mycket rörelsefrihet som möjligt; se till att larmknappen finns inom räckhåll.
8. Kontrollera handledsfixeringarna var 15:e minut.
9. Kontrollera patientsäkerheten var 30:e minut, inklusive hudstatus, kroppsställning och behov av toalettbesök, och åtgärda behoven efter hand.
10. Ta bort tvångsåtgärderna varannan timme.
11. Rör på och aktivera den fixerade kroppsdelen.
12. Dokumentera applicering, kontroller och borttagning av åtgärderna.
Onödig användning av tvångsåtgärder kan betraktas som olaglig frihetsberövning. Personal på äldreboende får aldrig använda tvångsåtgärder för sin egen bekvämlighet. Användningen regleras av lagstiftning, exempelvis den amerikanska lagen Omnibus Budget Reconciliation Act (OBRA).
Sätt dig in i gällande lagar och äldreboendets interna riktlinjer för tvångsåtgärder. Dokumentera eventuella överträdelser och diskutera avvikelser med verksamhetens ledning. Vid behov kan dina iakttagelser anmälas till hälsovårdsmyndigheten eller polisen.
Lugna och trösta den fixerade patienten regelbundet. Ta bort åtgärden så snart du bedömer att säkerhetsrisken har försvunnit.
Fysiska tvångsåtgärder kan ge blåmärken på känslig hud, särskilt hos äldre. Applicera därför åtgärden så att den sitter säkert utan att skada huden.
När du försöker fixera en våldsam patient ska du aldrig greppa tag i personen. Detta kan betraktas som misshandel och du kan riskera att bli anmäld.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online