Fastspänning av patienter på sjukhem bör endast ske när det är absolut nödvändigt. Äldre patienter som hålls fastspända löper enligt Carol Taylor i "Fundamentals of Nursing" åtta gånger större risk att avlida än patienter som inte är fastspända. En patient ska aldrig fastspännas av bekvämlighetsskäl, och tvångsåtgärder ska alltid betraktas som en sista utväg. De flesta sjukhem har mycket strikta riktlinjer för användning av tvångsmedel, som alltid måste ordineras av en läkare.
Att använda läkemedel för att sedera patienter eller göra dem mer samarbetsvilliga är en form av kemiskt tvång. Denna typ av tvång används oftast för att lugna patienter som är ur kontroll och utgör en fysisk risk för sig själva eller andra. Alla läkemedel som inte ingår i patientens ordinarie medicinering betraktas som ett tvångsmedel när det används i syfte att stoppa ett oönskat beteende. Ativan, Versed och Haldol är vanligt förekommande preparat.
Bältes- och manschettsfixering kan användas på armar, ben och över midjan, och fästs vanligtvis i sängens bas. Mjuka manschetter föredras framför hårdare läderremmar och räcker oftast för äldre patienter. Dessa tvångsmedel bör inte användas längre än fyra timmar åt gången. För att förebygga trycksår och skavsår måste man se till att remmarna inte gnager mot huden, särskilt vid användning av läder.
En stol med bricka, ofta kallad geriatrikstol, kan betraktas som ett tvångsmedel. Om brickan spänns fast framför patienten och inte enkelt kan tas bort kan det bli svårt att resa sig eller lämna stolen utan hjälp. Brickorna kan också orsaka fallolyckor om patienten försöker klättra över dem. Även utan bricka kan en patient med nedsatt rörlighet ha svårt att komma upp ur stolen på egen hand.
Uppfällda sänggavlar räknas också som en form av tvång, eftersom de kan göra det svårt eller omöjligt för patienten att lämna sängen. Patienter kan dessutom försöka klättra över gaveln och skada sig allvarligt vid fall. Under vissa omständigheter kan dock sänggavlar vara till nytta, eftersom patienter kan använda dem som stöd när de vänder sig eller reser sig till sittande. Läkare brukar därför ofta ordinera att endast ena sidan hålls uppfälld. Sänggavlar betraktas inte som tvång när patienten själv önskar att de ska vara uppfällda.
Allt som begränsar en patients rörelsefrihet räknas som en form av tvång. Särskilda västar kan användas för att begränsa rörligheten eller hålla kvar patienten i säng eller stol. Gaz kan användas för att skapa handleds- eller fotledsfästning. Att placera en patient i rullstol med ansiktet mot en vägg kan hindra personen från att resa sig. Till och med att täcka in sängkläderna tätt runt patientens kropp kan betraktas som en form av tvång.
Innan någon form av tvång övervägs bör vården alltid pröva alternativa lösningar, exempelvis ökad personaltäthet, anpassade omgivningar, regelbundna toalettbesök eller aktiviteter som minskar oro och rastlöshet. När tvångsmedel ändå måste användas krävs dokumenterad läkarordination samt regelbundna kontroller av patientens hud, cirkulation och allmänna tillstånd för att minimera riskerna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online