En av de vanligaste och viktigaste åtgärderna inom sjukvården är intravenös (IV) tillförsel av lösningar. Sjuksköterskor och annan vårdpersonal behöver därför ha god kunskap om skillnaderna mellan olika lösningar, vad var och en används till och vad som bör bevakas vid administrering. Volymexpanderare som ges intravenöst delas in i två huvudkategorier: kristalloider och kolloider. Den intravenösa vägen används dessutom för att ge blod och blodprodukter, parenteral näring (näring som går förbi mag-tarmkanalen) samt läkemedel.
Kristalloidlösningar innehåller molekyler som är tillräckligt små för att passera cellmembran och olika vaskulära utrymmen. Det gör att de kan flytta vätska in och ut ur cellerna beroende på lösningens tonicitet – isotonisk, hypotonisk eller hypertonisk.
De vanligaste isotoniska kristalloiderna är koksaltlösning (0,9 procent natriumklorid) och Ringer-laktatlösning. Dessa orsakar ingen vätskeförskjutning mellan celler och kärl, utan används främst för att ersätta elektrolyter och upprätthålla vätskebalansen.
Hypotoniska lösningar omfattar halvkoksaltlösning (0,45 procent natriumklorid) och 5 procent glukos i vatten. De hydrerar cellerna och drar vätska ut ur blodkärlen och in i vävnaderna.
Hypertoniska lösningar, till exempel 5 procent glukos i halvkoksaltlösning eller 5 procent glukos i koksaltlösning, drar vätskan tillbaka in i cirkulationen. De kan utvidga blodkärlen och ersätta vissa elektrolyter, men kräver noggrann övervakning på grund av risken för vätskeöverbelastning.
En kolloidlösning innehåller komplexa kolloidala proteiner som inte kan passera cellmembranen ut i kärlutrymmena. Det gör att vätska dras ut ur cellerna och in i blodkärlen, vilket ökar blodvolymen.
Albumin är den mest använda kolloiden och ges både vid albuminbrist och som volymexpanderare. Dextran används också för att öka vätskevolymen i kärlen, liksom hetastärkelse, en syntetisk stärkelse. Mannitol används för att driva ut vätska hos patienter som urinerar sällan – det drar vätskan in i blodkärlen så att den kan utsöndras via urinen, och är även effektivt vid hjärnsvullnad (hjärnödem).
Blodprodukter som trombocyter och plasma kan transfunderas till en patient via en IV-linje. Ofta ges bara en viss blodkomponent, till exempel röda blodkroppar, beroende på patientens behov. Alla blodprodukter kontrolleras noggrant för blodgrupp och Rh-antigen. Indikationer inkluderar anemi, blodförlust och koagulationsrubbningar. Transfusionsreaktioner är ovanliga men kan inträffa och bli livshotande om de inte upptäcks i tid – därför krävs alltid noggrann bevakning under transfusion.
Parenteral näring är näring som ges via intravenös tillgång. Även om total parenteral näring (TPN) i teorin kan ges genom en perifert insatt kanyl rekommenderas det inte – de flesta TPN måste administreras via en central venkateter eller en perifert insatt central kateter (PICC). Denna form av näring används främst hos patienter med tarmblockering eller andra tillstånd som gör att mag-tarmkanalen inte kan användas. TPN är förknippad med flera komplikationer, såsom sepsis från IV-stället, leverdysfunktion och blodsockerrubbningar, vilket gör att behandlingen alltid ges med försiktighet och noggrann övervakning.
Läkemedel av alla slag kan ges intravenöst. De kan tillsättas i en kristalloidlösning och infunderas under en bestämd tid, ges som långsam droppe så att patienten får en exakt mängd åt gången, eller injiceras direkt i venen med spruta för omedelbar terapeutisk effekt. Antibiotika, smärtlindrande läkemedel och anestetika är exempel på läkemedel som ofta ges via IV.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online