Fastspännings- och fixeringsprotokollen på sjukhus är inte standardiserade i hela landet, men den grundläggande motiveringen skiljer sig sällan mellan olika vårdinrättningar. Myndigheterna har utfärdat övergripande riktlinjer, och utifrån dessa utvecklar varje anläggning sina egna policys. Dessa policys uppdateras dessutom kontinuerligt i takt med att samhällsnormer förändras eller när nya former av fixeringsredskap tas fram.
Fixering betraktas alltid som en sista utväg och ska aldrig användas som bestraffning eller för personalens bekvämlighet. Nedan går vi igenom de vanligaste situationerna där tvångsåtgärder kan komma ifråga.
En patients oro eller rastlöshet kan leda till att patienten fixeras för att skydda sjukhuspersonalen, om patienten är fientlig och okontrollerbar. Oron kan vara psykologiskt betingad eller orsakad av droger och alkohol. Våldsamma patienter utgör ett verkligt hot mot vårdgivarna och måste i dessa situationer fixeras för att personalen ska kunna arbeta säkert.
Även om lugnande läkemedel kan minska patientens förmåga att skada andra är fysisk fixering ofta det enda sättet att garantera en konsekvent säkerhet, eftersom effekten av medicineringen kan variera från person till person.
För traumapatienter kan fixering användas för att skydda ryggraden. En patient med allvarlig huvudskada kanske inte minns att hålla sig stilla. Om hen växlar mellan medvetande och medvetslöshet kan hen röra sig utan att själv veta om det. Om ryggraden är skadad kan sådana oavsiktliga rörelser vara farliga och få bestående, livsförändrande konsekvenser.
Medan djup läkemedelssedering begränsar rörligheten är fasta fixeringsredskap effektiva som komplettering när läkemedlen börjar sluta verka mellan doserna.
Äldre patienter med demens eller Alzheimers sjukdom kan uppvisa vandrande beteende eller försöka lämna vården obehörigt. Eftersom dessa patienter tenderar att vandra iväg och glömma var de befinner sig eller varför de är där, kan det för deras egen säkerhet bli nödvändigt att hålla dem kvar på ett säkert område.
Även om detta inte är det önskade sättet att vårda sådana patienter kan det för personer som lider av så kallad "sundowning" vara enda sättet att hålla dem kvar på rummet när ingen sjuksköterska finns i närheten. Sundowning inträffar på sen eftermiddag och kvällstid; dessa patienter mår oftast bra under dagen men blir kraftigt förvirrade och desorienterade mot dagens slut, vilket gör dem till en flygrisk.
Kognitiv nedsättning och fallrisk är två av de bredaste kategorierna när det gäller beslutet att fixera en patient. Kognitiv nedsättning kan bero på allt från läkemedelspåverkan till demens. Fallrisken omfattar lika olika grupper – från små barn och äldre till icke samarbetsvilliga skadade patienter som insisterar på att göra saker på egen hand trots sina skador.
Dessa situationer kräver ofta bara mjuka fixeringsredskap, exempelvis en säkerhetsväst eller mjuka handledsremmar, för att säkerställa att patienten inte försöker gå upp ur sängen utan assistans.
Oavsett anledning ska fixering alltid dokumenteras noggrant, följas upp regelbundet och avslutas så snart det är medicinskt försvarbart. Målet är detsamma inom hela vården: att skydda både patienten och personalen med minsta möjliga insats.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online