Radioaktiva material är kanske inte det första man tänker på i samband med medicin. Ändå har medicinsk teknologi hittat flera användningsområden för strålning. Nuklearmedicin är en specialiserad gren inom sjukvården som arbetar med radioaktiva ämnen – både för att diagnostisera och behandla sjukdomar. Här får du veta mer om vad nuklearmedicin är och hur den används i praktiken.
Det som utmärker nuklearmedicin jämfört med andra former av medicin är metoden som används för att diagnostisera och behandla sjukdomar. I centrum ligger specialiserade bildgivande processer som bygger på strålningens lagar. Kort sagt handlar radioaktivitet om instabila atomer och molekyler samt den energi de avger.
En destabiliserad atom är en atom vars struktur av protoner, neutroner och elektroner störts – antingen genom kollision med en annan atom eller genom en kraftfull ljusstråle. När en atompartikel tvingas ut från sin kärna sprids energi. Denna utstrålade energi använder nuklearmedicinen för att avläsa och följa vad som händer inne i kroppen.
De bildgivande teknikerna inom nuklearmedicinen vilar på tre grundkomponenter: radioaktiva ämnen, detektorer (kameror) och datorer.
För att kunna se vad som pågår injiceras radioaktiva ämnen i den kroppsdel som ska undersökas. Kameraapparater fotograferar sedan de energimönster som de radioaktiva ämnena avger. Därefter sammanställer datorerna en bild utifrån den information som kamerorna har tagit emot.
Nuklearmedicin förlitar sig på kunskaper från kemi, fysik, medicin, matematik och datorteknik. Andra typer av bilddiagnostik, som röntgen, MR eller datortomografi, kan endast ge anatomiska avbildningar av kroppen. Bilderna som skapas med radioaktiva ämnen visar däremot både anatomiska strukturer och de processer som pågår inuti dem.
På så sätt ger nuklearmedicinsk bildtagning information som annars inte skulle kunna erhållas utan utforskande kirurgiska ingrepp. Metoden används för att diagnostisera och behandla en rad tillstånd, bland annat tumörer, aneurysm (kärlutbuktningar), blodcellsrubbningar, hjärt-kärlproblem samt vid benundersökningar.
Inom nuklearmedicinen används två övergripande bildgivande tekniker, som vardera bygger på olika radioaktiva material för bildproduktion.
Den första kallas PET (positronemissionstomografi). Denna metod använder radioaktiva ämnen med kort livslängd. Bilderna som produceras är detaljerade och kan, när de kombineras, ge en tredimensionell återgivning av ett kroppsområde samt de processer som pågår därinne.
Den andra tekniken kallas SPECT (singelfotonemissionstomografi). De radioaktiva ämnena som används här har längre livslängd, och bilderna visar mindre detaljrikedom än vid PET. De ger dock fortfarande värdefull information om de processer som pågår i kroppen.
Typen av radioaktivt ämne som används avgör bildkvaliteten. Dyrare utrustning krävs för att framställa de radioaktiva material som används vid PET. Följaktligen är PET-undersökningar kostsamma och antalet anläggningar som utför dem begränsat, medan SPECT är mer prisvärt och lättillgängligt.
Hur innovativa nuklearmedicinska bildmetoder än må vara finns det vissa saker att överväga innan man bestämmer sig för att genomgå en undersökning. Radioaktiva material förekommer naturligt. De finns runt omkring oss i form av solstrålar och finns i allt organiskt material och alla organismer, inklusive våra egna kroppar. Nuklearmedicinska bildtekniker koncentrerar och komprimerar energin i dessa material och riktar den in i kroppen.
De rapporterade riskerna vid dessa undersökningar är minimala. Eftersom nuklearmedicinen har funnits i över femtio år finns det inga dokumenterade långtidseffekter. Allergiska reaktioner har observerats, men dessa är sällsynta. Informera alltid din läkare om eventuella sjukdomstillstånd du har samt om din familjs sjukdomshistoria. Och precis som vid alla andra typer av bilddiagnostiska undersökningar bör kvinnor som är gravida, misstänker graviditet eller ammar inte genomgå nuklearmedicinska undersökningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online