Tandfyllningar – ofta kallade amalgam – används för att täta hålrum där tandläkaren borrat bort karies och omgivande emalj. Långt innan moderna fyllningar tog sin början täcktes skadade tänder med allt från metallplattor till lock av trä, för att hindra matrester och bakterier från att tränga in i tanden. I takt med att tandvården professionaliserades under 1800-talet utvecklades både teknikerna och materialen, och förvånansvärt nog har många av dagens fyllningsmetoder i grunden varit desamma sedan sekelskiftet runt år 1900.
Metallfyllningar började användas regelbundet i början av 1800-talet, enligt en artikel som Dr. Richard A. Glenner och Dr. P. Willey publicerade 1998 i Journal of the History of Dentistry. Metallen värmdes upp tills den blev mjuk och pressades därefter in i hålet i tanden med hjälp av specialverktyg. Sedan formades metallen ytterligare så att den följde tandens naturliga form och underlättade tuggfunktionen. Bland de metaller som användes fanns guld, platina, silver och blyamalgam.
Från 1820-talet började tenn användas som fyllnadsmaterial och blev snabbt populärt bland dem som sökte billiga lösningar. Under det amerikanska inbördeskriget var tenn vanligt förekommande när soldater fick tandvård ute i fält. Under mitten av 1850-talet experimenterade tandläkarna även med mer ovanliga material som aluminium och till och med asbest.
När forskare mot slutet av 1800-talet blev alltmer medvetna om blyets hälsofarliga egenskaper övergav tandläkarna detta material, eftersom man ville undvika att patienter led av blyförgiftning.
Guld hade redan använts första gången år 1800, och guldfolie blev snart det mest eftertraktade materialet inom tandvården. En självhäftande variant av guldfolie introducerades i mitten av 1850-talet, men eftersom tandläkarutbildningen då var ojämnt utbredd och kunskap spreds långsamt dröjde det flera decennier innan tekniken kom i allmänt bruk.
Amalgam – en blandning av silver, tenn och en mindre mängd kvicksilver – slog igenom som populärt fyllnadsmaterial i mitten av 1850-talet. Redan från starten ifrågasattes dock materialet av vissa tandläkare och forskare, som befarade att kvicksilvret kunde ha negativa effekter på kroppen. Enligt amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndigheten (FDA) blandas dagens amalgamfyllningar av lika delar flytande kvicksilver och metallpulver, och innehåller 20–30 procent silver. Resten av legeringen består av tenn, koppar, zink och andra metaller.
Oro kring kvicksilver i tandfyllningar har uttryckts ända sedan amerikanska inbördeskriget. Även om FDA bedömer att patienter inte behöver byta ut befintliga silveramalgamfyllningar, väljer allt fler patienter och tandläkare att istället använda plastkompositer. Materialets hållbarhet är fortfarande inte helt jämförbar med metallens, men produkterna förbättras kontinuerligt. Glasjonomer – en polymer med långa molekyllkedjor – används idag främst som temporärt material, eftersom hållbarheten ännu inte räcker till för permanenta fyllningar.
Utvecklingen har fortsatt sedan dess. Kompositfyllningar, som började utvecklas på allvar under 1960-talet, har successivt förbättrats och kan numera åstadkomma nästan osynbara lagningar som matchar tandens egen färg. Keramiska inlay-fyllningar är ett annat populärt alternativ som kombinerar god estetik med hög slitstyrka. I Sverige har hänsynen till både miljö och hälsa gått längre än i många andra länder – användningen av kvicksilverhaltigt amalgam förbjöds helt år 2009, vilket har gjort tandfärgade material till standard vid nya lagningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online