Digerdöden, även känd som den svarta döden eller pesten, var en dödlig pandemi under 1300-talet som tros ha krävt mellan 75 och 200 miljoner människoliv – motsvarande hela 30–60 procent av Europas befolkning vid den tiden. Pandemin nådde sin absoluta höjdpunkt mellan åren 1347 och 1352 och räknas som en av de mest förödande händelserna i mänsklighetens historia.
Digerdöden orsakades av bakterien Yersinia pestis, som naturligt förekommer hos vilda djur, framför allt gnagare som råttor och murmeldjur. Bakterierna överfördes sannolikt till loppor som levde på de infekterade gnagarna. När gnagarna dog sökte sig lopporna till andra värdar, inklusive människor, som då smittades genom bett från de infekterade lopporna.
Pesten spreds snabbt längs handelsvägarna från Centralasien till Europa. Via karavaner på land och handelsskepp på havet nådde sjukdomen hamnstäder som Messina på Sicilien år 1347, varifrån den inom några år hade spridits över stora delar av kontinenten. Överbefolkade städer med dålig hygien och täta bosättningar gav idealiska förutsättningar för både råttor och loppor att frodas.
Den vanligaste formen var böldpest, som gav hög feber, huvudvärk och smärtsamma bölder – så kallade buboer – i ljumskar, armhålor och på halsen. Utan behandling ledde böldpest ofta till döden inom några dagar. Sjukdomen förekom även i form av lungpest, som spreds direkt mellan människor via droppsmitta, samt blodpest, den dödligaste och snabbast verkande varianten.
Efterdyningarna av digerdöden förändrade Europa i grunden. Den drastiskt minskade befolkningen ledde till akut brist på arbetskraft, vilket i sin tur höjde löner och försvagade feodalsystemet. Samtidigt skapade katastrofen djup religiös oro och social oro, vilket bland annat bidrog till förföljelser av minoritetsgrupper och ett ökat sökande efter syndabockar. Pandemin återkom dock i flera senare utbrott under århundradena som följde, om än aldrig i samma skala.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online