Normal ocklusion är en odontologisk term som beskriver hur tänderna är placerade och inriktade i käken. Inom tandvården finns en definierad idealbild av hur tänderna ska ligga, och en person vars tänder uppfyller denna ideal anses ha en normal ocklusion.
Ordet "ockludera" kommer från latinets occludere, som betyder "att sluta sig" eller "komma samman". Tandocklusion avser därför det sätt på vilket tänderna i överkäken och underkäken möts när munnen stängs. Vid normal ocklusion passar alla tänder ihop korrekt, vilket ger individen ett funktionellt och normalt bett.
Tandvårdspersonal bedömer ocklusionen genom visuell granskning av tändernas placering i munnen, men även med hjälp av bettavtryck som gjuts i gips eller formsprutas i plast. Dessa modeller gör det möjligt att analysera bettet utanför munhålan och upptäcka avvikelse i tändernas inriktning.
Normal ocklusion är resultatet av två saker: att tänderna är korrekt inriktade i respektive käke och att käkleden fungerar som den ska, så att tänderna möts på rätt sätt vid varje bettstängning.
Enligt Columbia University School of Dental and Oral Surgery förebygger normal ocklusion en rad tandproblem, exempelvis korsbett, där tänderna hamnar fel i förhållande till varandra vid bettstängning. En person med normal ocklusion behöver dessutom sällan tandreglering eller andra justerande hjälpmedel, eftersom tänderna redan ligger rakt och i balans.
Utöver de funktionella fördelarna bidrar normal ocklusion också till ett jämnt, friskt och estetiskt tilltalande leende – något som kan stärka både munhälsan och självförtroendet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online