Din tandställning kan innehålla tunna metallband som limmas eller cementeras fast på tänderna. Det är din ortodont som avgör om du behöver band som en del av din tandregleringsbehandling. Här går vi igenom vad banding innebär, vilka typer som finns och hur behandlingen går till.
Banding är en metod inom tandreglering där små metallringar, så kallade band, omsluter en hel tand. Banden fästs i rätt läge med tandbondningsmedel, och ortodonten fäster därefter bracketerna (fästena) på banden. Banden fungerar som ett stadigt fäste för den apparatur som ska flytta tänderna i önskad riktning.
Band tillverkas i flera olika material. De vanligaste alternativen är:
Väljer du genomskinliga eller tandfärgade band blir resultatet mindre iögonfallande än med rostfritt stål, men priset är också högre.
Om dina tänder ligger tätt intill varandra kan ortodonten behöva placera avståndshållare, så kallade spacers, mellan tänderna några dagar före behandlingen. Avståndshållarna skapar ett litet mellanrum mellan tänderna, vilket gör att det finns plats att applicera banden på ett bekvämt sätt.
Tandband finns i hela 50 olika storlekar. Ortodonten mäter dina tänder och provpassar olika band för att hitta exakt rätt storlek. Ett väl anpassat band sitter stadigt utan att skava eller kännas obehagligt.
Fram till slutet av 1970-talet var det standard att personer med tandställning hade band på samtliga tänder. Därefter utvecklades limtekniker som gjorde det möjligt för ortodonter att fästa bracketerna direkt på tandemaljen. Idag använder många ortodonter inga band alls, eller så placerar de dem enbart på de bakre tänderna där extra stabilitet behövs.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online