Smeknamnet "visdomständer" kommer från den ålder då dessa tänder brukar bryta fram – vanligtvis mellan 16 och 25 års ålder. Många människor saknar helt enkelt utrymme för sina visdomständer, vilket ofta leder till tandproblem i samband med att de bryter fram. Visdomständer som bryter fram normalt är i regel lätta att avlägsna med konventionella metoder, medan impakterade visdomständer kräver alternativa, kirurgiska förfaranden.
Visdomständer är de sista tänderna som bryter fram och ligger längst bak i munnen, vilket gör dem svåra att hålla rena trots god munhygien. De är inte den direkta orsaken till att andra tänder trängs, men de kan lägga press på grann tänderna. Eftersom de tar upp värdefullt utrymme och trycker mot intilliggande tänder kan en dominoeffekt uppstå i hela tandraden. Visdomständer är dessutom extra benägna att drabbas av karies samt tandködds- och parodontalsjukdomar.
På grund av utrymmesbrist kan en visdomstand bara delvis bryta fram, eller inte alls – i det senare fallet kallas tanden impakterad. Detta medför en rad problem. Delvis frambrutna visdomständer kan ge upphov till ett smärtsamt tillstånd som kallas perikoronit, där matrester samlas under den inflammerade vävnaden runt tanden som försöker bryta fram. Visdomständer som aldrig bryter fram kan istället bilda cystor, vilket kan förstöra käkbenet och andra stödjande strukturer runt tanden.
Vissa tandläkare tar sig gärna an att avlägsna enkla, fullt frambrutna visdomständer, medan andra remitterar patienten till en specialist – en oral kirurg. Efter att bedövning har getts roteras tanden ur sin alveol (tandhåla) med hjälp av en tandtång. Ibland används istället ett instrument som kallas periostlyftare, eller benlyftare, som kilas in mellan visdomstanden och grannanden. Grannanden används då som hävstång för att pressa ut visdomstanden ur alveolen. Därefter biter patienten på gasväv, får extra gasväv med sig tillsammans med eftervårdsinstruktioner och kan åka hem. Vanligtvis är obehaget och svullnaden efter ingreppet mycket begränsad.
Impakterade visdomständer remitteras nästan alltid till en oral kirurg. Patienten får intravenös sedering utöver lokalbedövning av tänderna, vilket gör ingreppet betydligt bekvämare. En skalpell används för att snitta och fälla tillbaka vävnaden runt den impakterade tanden. Med hjälp av en vinkelhandbit och ett kirurgiskt bor delas därefter tanden i två halvor, som sedan lyfts ut var för sig tillsammans med rötterna. Ben- och tandfragment sköljs noggrant bort, varefter tandköddsflicken läggs tillbaka och sys ihop. Om suturerna inte är självlakande återkommer patienten för avlägsnande vid ett senare besök. Svullnad och postoperativ smärta är minimal, men smärtlindring och antibiotika kan underlätta läkningsprocessen.
Borttagning av en visdomstand som aldrig brutit fram är den mest komplicerade typen av extraktion. Den utförs alltid av en oral kirurg under intravenös sedering. En skalpell används för att öppna tandköttet över det område där tanden befinner sig. Därefter borras det genom det ben som täcker tanden med vinkelhandbit och kirurgiskt bor. När tanden väl är frilagd delas den i bitar som tas ut, eller så fortsätter kirurgen att borra bort ben runt tanden för att kunna avlägsna den hel. Operationsområdet stängs med suturer, som avlägsnas vid ett senare besök. Denna typ av extraktion ger nästan alltid svullnad i både mun och ansikte, och både smärtlindring och antibiotika är nödvändiga för en bra återhämtning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online