Dentalkomposit är en syntetisk harts, vanligtvis akrylbaserad, som innehåller oorganiska fyllmedel såsom glas och kvarts. Materialet används framför allt för tandrestaureringar i framtänderna, eftersom det är tandfärgat och därmed estetiskt tilltalande. Dentalkomposit har flera egenskaper som gör den till ett lämpligt val för patienter, men materialet kan också medföra vissa nackdelar.
Kompositer kan enkelt formas efter tandens naturliga anatomi. Dessutom tål dentalkomposit munens miljö och kan bindas direkt till tandens yta, vilket gör behandlingen både flexibel och skonsam.
Komposithartser syns även på tandröntgenbilder, som tandläkare använder för att diagnostisera problem i munhålan. På en röntgenbild är kompositer vanligtvis radiopaka, vilket innebär att röntgenstrålning inte lätt passerar genom materialet. De framstår därför som vita eller ljusgrå jämfört med dentin – det material som utgör huvuddelen av tandens struktur. Omvänt framstår kompositer som radiolucida, alltså mörka, på röntgenbild jämfört med emalj, som är kroppens hårdaste material och utgör tandkronan.
En kompositrestaurering har lägre värmeledningsförmåga än metalliska restaureringar såsom guldlegering eller amalgam. Tack vare detta ger kompositer god termisk isolering för tandpulpan – den del av tanden som innehåller nerver och blodkärl. Detta är en tydlig fördel, eftersom patienter med metalliska fyllningar ofta kan uppleva känslighet för varma och kalla livsmedel samt drycker.
Å andra sidan har kompositer en högre värmeeutvidgning än den naturliga tandstrukturen, vilket innebär att materialet lätt ändrar dimensioner när temperaturen växlar i munnen. Detta kan skapa problem, eftersom munvätskor kan tränga in mellan kompositen och tanden när restaureringen expanderar – något som i sin tur kan leda till sekundär karies om det inte upptäcks i tid.
Kompositer fungerar bäst i framtänderna, där bettkrafterna är låga. De kan dock även användas i kindtänderna, även om de då är mindre hållbara än metalliska alternativ. En utmaning med dentalkomposit är att materialet kan slitas ned av slipande tandborstning och tuggning, samt att det successivt bryts ner i munmiljön. Därför tillverkas kompositer avsedda för kindtänder med högre slitstyrka än de som produceras för användning i framtänderna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online