Vanliga dentala cement innehåller kemikalier som zinkfosfat, zinkpolycarboxylat, zinkoxider, glasjonomercement (polyalkenoat) samt kompositcement. De olika kemiska sammansättningarna ger varje cementtyp unika egenskaper som gör dem mer eller mindre lämpade för specifika tillämpningar – allt från broar till kronor.
Zinkoxidbaserade preparat lämpar sig väl för ingrepp som endast kräver tillfällig fixation, till exempel temporära fyllningar och provkronor.
Zinkpolycarboxylat- och glasjonomercement kan skapa en verklig bindning till den naturliga tandstrukturen. Glasjonomercement är särskilt fördelaktigt inom geriatrisk tandvård, eftersom materialet frisätter fluor och binder kemiskt till tandemaljen och dentinet. Detta gör det effektivt vid behandling av erosionsskador och rotkaries hos äldre patienter.
Kompositbaserade cement är det vanligaste valet för att fästa eller insätta fasader (veneers) och keramiska inlägg på befintliga tänder, tack vare deras starka adhesion och estetiska egenskaper.
Zinkoxid-eugenol, polyalkenoat- och kompositcement är alla lämpliga som underfyllningsmaterial i kaviteter. Inom endodonti och parodontologi används zinkoxid-eugenol i rotfyllningssealanter samt i parodontala förband efter kirurgiska ingrepp.
Glasjonome-, polycarboxylat- och zinkfosfatcement används för permanent cementering av kronor. Glasjonome- och zinkfosfatcement är styvare material med hög formbeständighet, vilket gör dem särskilt lämpade för att stabilisera broar med längre spann där mekanisk stabilitet är avgörande.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online