Psykokirurgi är en numera helt avskriven medicinsk behandling av psykiska störningar, där läkare förstörde hjärnvävnad i syfte att förändra patientens beteende. Dess mest beryktade form, lobotomin, blev utbredd i USA under 1940- och 1950-talen. Framväxten av receptbelagda läkemedel och en växande medvetenhet om metodens skadliga effekter ledde till att psykokirurgin fördömdes av både den medicinska professionen och allmänheten.
Under medeltiden utförde läkare trepanering, där man sågade ut en cirkel ur patientens skalla. Man trodde att hålet skulle låta onda andar fly från kroppen. Men liksom de flesta medicinska metoder på den tiden saknade trepanering varje vetenskaplig grund. Även tidigare samhällen, som de forntida sumerierna, hade praktiserat denna metod.
Järnvägsarbetaren Phineas Gage skadades svårt i en bisarr olycka år 1848. En explosion fick en järnstång att tränga rakt igenom en del av hans hjärna, vilket förvandlade den tidigare milde och vänlige mannen till en aggressiv och opålitlig person. Olyckan visade inte bara att en människa kunde överleva med en delvis förstörd hjärna, utan också att beteendet kunde förändras radikalt av en sådan skada.
Gottlieb Burckhardt uppmärksammade Phineas Gages olycka, och år 1882 började han experimentera med psykokirurgi. Om Gage kunde förvandlas från vänlig till aggressiv genom en hjärnskada, resonerade Burckhardt, borde en person med ett våldsamt temperament kunna göras lugn av en liknande skada. Han opererade sex patienter och avlägsnade delar av deras frontala hjärnbark. Experimentet kostade en patient livet och gav flera andra epilepsi. Trots detta var Burckhardt nöjd med att ingreppen resulterade i beteendeförändringar, och han betraktade psykokirurgin som en framgång.
Neurologiprofessorn Egas Moniz utförde den första lobotomin i Portugal år 1935. Han avlägsnade patienternas frontallob, eftersom han trodde att det var där psykiska störningar hade sitt säte. Andra följde hans exempel, och mellan 1945 och 1949 ökade antalet lobotomier i USA tiofaldigt, delvis tack vare psykiatern Walter J. Freemans entusiastiska förespråkande av metoden.
På 1940-talet betraktade allmänheten fortfarande lobotomin som en rimlig lösning för att hjälpa psykiskt sjuka patienter. Men ungefär vid samma tid började journalister uppmärksamma metodens nackdelar. År 1949 publicerade Newsweek en artikel som kallade lobotomin en besvikelse och konstaterade att ingreppen utfördes "godtyckligt".
På 1950-talet började läkare förskriva antipsykotiska läkemedel, och dessa blev det nya hoppet för människor som led av psykiska störningar. Antalet lobotomier minskade snabbt, och psykokirurgyn dog ut när både allmänheten och forskarsamhället vände sig emot den.
Egas Moniz tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 1949 för sin utveckling av lobotomin – ett beslut som än idag är omdiskuterat. Numera används kirurgiska ingrepp mot psykiska sjukdomar endast i mycket begränsad omfattning, exempelvis vid svårbehandlad epilepsi eller extremt tvångssyndrom, och alltid med modern bildteknik och strikt etisk granskning. Historien om psykokirurgin påminner oss om vikten av vetenskaplig evidens och medicinsk etik.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online