En lobotomi är ett kirurgiskt ingrepp som genomskär de nervförbindelser som finns mellan hjärnans pannlober (frontalloberna) och resten av hjärnan. Metoden användes tidigare för att behandla en rad psykiska sjukdomar, bland annat schizofreni, depression och tvångssyndrom (OCD).
Lobotomin utfördes för första gången på 1930-talet och populariserades av den portugisiske neurologen António Egas Moniz. Han menade att man kunde lindra symtomen vid psykisk sjukdom genom att skära av förbindelserna mellan pannloberna och övriga hjärnan. Den första operationen utfördes 1935, och Moniz rapporterade att ingreppet haft framgång hos en kvinna med schizofreni. Hans arbete uppmärksammades stort – han fick till och med Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1949, något som idag ses som mycket kontroversiellt.
Lobotomin spreds snabbt till USA och andra länder. På 1950-talet hade över 50 000 lobotomier utförts enbart i USA, delvis tack vare neurologen Walter Freeman som utvecklade en snabbare och enklare metod. Med tiden föll dock metoden ur bruk, främst på grund av de allvarliga komplikationerna och utvecklingen av effektivare och säkrare behandlingsformer.
Lobotomier betraktas numera som en barbarisk och oetisk metod och utförs inte längre i något land.
Lobotomi kan orsaka en lång rad allvarliga komplikationer, bland annat:
Ingreppet kan även leda till ett tillstånd som kallas postlobotomisyndrom. Detta syndrom kännetecknas av flera olika besvär, exempelvis:
Postlobotomisyndrom kan bestå i månader eller till och med år, och det kan allvarligt försämra livskvaliteten för den person som genomgått ingreppet.
Idag finns flera behandlingsmetoder mot psykisk ohälsa som är betydligt säkrare och mer effektiva än lobotomi. Dessa omfattar:
Dessa behandlingar kan lindra symtomen vid psykisk sjukdom utan de allvarliga risker som lobotomin medförde.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online