Topografi avser studiet av geografiska egenskaper, liksom egenskaperna själva, såsom lutning och höjd i ett terrängområde. Den första lasern, känd som rubylasern, uppfanns 1960, och sedan dess har forskare utvecklat laserbaserade topografiverktyg för att mäta topografin på månen och andra planeter, inklusive jorden, samt till och med hornhinnan i det mänskliga ögat. Tekniken har därmed blivit ovärderlig inom både rymdforskning, geologi och ögonvård.
Åren 1998 och 1999 introducerade NASA Mars Orbiter Laser Altimeter (MOLA) för att mäta topografin på Mars. MOLA är ett laserbaserat topografiverktyg som skickades upp i omloppsbana ombord på NASAs rymdfarkost Mars Global Surveyor. Informationen från studien ökade avsevärt kunskapen om planeten och omfattade 27 miljoner mätningar av Mars yta. Utifrån de insamlade uppgifterna konstruerade NASA ett rutnät som kartlade hela planeten.
NASA har även använt lasertopografi för att kartlägga månen. År 2010 skapade man en detaljerad månkarta med hjälp av Lunar Orbiter Laser Altimeter (LOLA). Resultaten från detta arbete visade att forntida nedslag av asteroider och kometer på månens yta är betydligt vanligare än man tidigare trott.
Det topografiska laserverktyg som används för att undersöka jorden kallas Light Detection and Ranging (LiDAR). Verktyget gör det möjligt för forskare att mäta geologiska formationer på jordens yta med en upplösning på mindre än en meter, vilket avsevärt förbättrar den tidigare dokumentationen av jordens dynamiska struktur. I takt med att satellitbaserade navigationssystem (GPS) blir allt vanligare i samhället kommer lasertopografiverktyg även att bidra till ökad noggrannhet inom detta område.
Till skillnad från tidigare metoder, som använde radiovågor, mäter LiDAR avståndet mellan lasern och jordens yta med hjälp av osynliga laserpulser. Instrumentets position och riktning gör det möjligt för geologer att skapa ett så kallat "punktmoln" – en exakt bild av den topografi som skannas. Dessa bilder används sedan för att konstruera en tredimensionell topografisk representation av ett område, vilket har stor betydelse för allt från kartläggning till stadsplanering och naturkatastrofhantering.
Lasertopografi används inte som ett vanligt syntest utan tillämpas för att diagnostisera problem med patientens hornhinna. Ett laserbaserat topografiverktyg kartlägger hornhinnans yta – den genomskinliga hinna som täcker ögats framsida. Hornhinnans form avgör ögats brytningsförmåga, och en hornhinna som är platt eller ojämnt böjd kan försämra synen hos ett öga som i övrigt är friskt.
Undersökningen utförs oftast som en del av bedömningen inför brytningskirurgi, för att avgöra hur mycket hornhinnevävnad som behöver tas bort. Den topografiska kartan som skapas med laserverktyget ger en detaljerad bild av hornhinnan som kan avslöja eventuella avvikelser. Tekniken används även vid diagnos av keratokonus och degenerativ hornhinneförtunning, samt för att upptäcka ärr eller missbildningar på hornhinnan eller när astigmatism kvarstår efter en hornhinnetransplantation. En stor fördel är att undersökningen är helt smärtfri och utförs utan att röra ögat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online