Blindtarmsbihanget (appendix) är en liten påse som sitter fäst vid tjocktarmen. Det har ingen känd funktion i kroppen, och när det blir inflammerat eller infekterat – ett tillstånd som kallas blindtarmsinflammation – måste det tas bort kirurgiskt.
Vid en laparoskopisk blindtarmsoperation gör kirurgen tre eller fyra små snitt i buken, vardera mellan cirka 0,6 och 1,3 centimeter långa. En liten teleskopkamera förs in genom ett av snitten och skickar en förstorad bild av bukhålan till en skärm. Med hjälp av denna bild kan kirurgen lokalisera och avlägsna blindtarmsbihanget utan att behöva öppna buken på traditionellt sätt. Fördelarna med den laparoskopiska metoden är mindre ärr, kortare sjukhusvistelse och snabbare återhämtning jämfört med öppen kirurgi.
Trokarer används för att göra snitten. De är mycket vassa instrument, oftast utformade med tre spetsar. Trokaren är fäst vid en kanyl – ett smalt rör som förs in i kroppshålan. Under operationens gång placeras de olika instrumenten i buken via dessa kanyler, vilket skyddar vävnaderna runt snitten.
En insufflator används för att pumpa in koldioxidgas i buken. Gasen får bukväggen att höjas, vilket ger kirurgen gott om arbetsutrymme och bättre överblick över organen. Därefter förs ett laparoskop in. Det är en mycket liten videokamera med ett inbyggt teleskop som gör det möjligt för kirurgen att se detaljerat inuti bukhålan på en monitor under hela ingreppet.
Klogrepp och delfinnäsgrepp används för att lyfta upp blindtarmsbihanget och lossa det från omgivande vävnad. Ett så kallat Endo GIA-instrument skär samtidigt av bihanget och häftar igen kanten för att förhindra blödning och läckage. Ett av greppen placerar sedan det avskurna bihanget i en liten påse, som dras ut genom ett av snitten. På så sätt undviker man att infekterad vävnad kommer i kontakt med bukhålan eller snitten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online