Ingen vet med säkerhet vem som uppfann den kirurgiska skalpellen – uppfinnarens namn finns inte bevarat i historien. Troligen levde denna person redan under stenåldern. De äldsta dokumenterade operationerna går tillbaka till forntiden, då omskärelse och trepanering (att öppna skallbenet för att låta andar fly) utfördes med stenknivar och sågar av flinta eller obsidian.
Arkeologiska fynd visar dessutom att människor under stenåldern använde knivliknande verktyg för att amputera skadade fingrar eller öppna skallar i rituella syften. Skalpellen har sedan utvecklats genom årtusendena och anpassats efter olika kulturers sedvänjor.
Att skära i människokroppen styrdes av varje lands lagar. I Japan och Kina var praktiken förbjuden under antiken, men i Persien var den tillåten och där användes knivar av koppar som officiellt kirurgiskt verktyg. Babylon godkände lansetter av brons omkring 1700 f.Kr.
Kirurgi var dock en sällsynt händelse – kirurgen riskerade allvarliga konsekvenser om operationen gick dåligt för patienten. Egyptierna utvecklade omkring 2500 f.Kr. en hel familj av kirurgiska skalpeller som användes vid balsameringen av de döda.
Sushruta Samhita, ett stort sanskritiskt medicinskt uppslagsverk om kirurgi från tredje eller fjärde århundradet e.Kr., beskriver mer än hundra kirurgiska instrument med konstruktioner som tillskrives kirurgen Sushruta. Dessa stålverktyg omfattar flera skalpeller som möjliggjorde ett brett spektrum av ingrepp – allt från plastikkirurgi till borttagning av blåsstenar.
Även romarna och grekerna valde stål som material; de opererade främst kroppens yttre delar. Bland ruinerna i Pompeji har man till exempel funnit en skalpell med stålblad.
Under medeltiden förföll läkekonsten, och amputationer blev i princip den enda accepterade formen av kirurgi. Det var först mot slutet av 1500-talet som Ambroise Paré återupplivade den medicinska kirurgin. Han utvecklade nya operationsmetoder och konstruerade nya instrument, däribland en serie skalpeller som underlättade hans ingrepp.
Mitten av 1800-talet introducerade anestesin, vilket gjorde längre operationer och djupare utforskning av kroppen möjlig. När man började sterilisera skalpellerna – inspirerad av Louis Pasteurs forskning – och använda antiseptika, förbättrades operationsresultaten markant.
Röntgenupptäckten 1895, följt av mikroskopets intåg, öppnade dörren till mer precisa operationer. Nya skalpeller kom ut på marknaden för att möjliggöra högprecisionsnitt och underlätta ingrepp på svåråtkomliga ställen i kroppen.
Skalpeller med integrerad värmekälla introducerades också – de bränner samman sårets kanter samtidigt som snittet görs, vilket minskar blödningar.
På dagens operationssalar möter du både klassiska skalpeller med design liknande forntidens och laserbaserade skalpeller som skär vävnader med hjälp av fokuserat ljus. Bildbehandling och robotteknik gör det numera möjligt för en kirurg att styra skalpellen från tusentals mils avstånd – något som demonstreras av den kirurgiska roboten Da Vinci.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online