Genom historien har det i princip bara funnits två alternativ för att bli av med njurstenar: att låta dem passera naturligt med urinen eller att genomgå en farlig och invasiv operation. Även om kirurgi fortfarande är ett alternativ idag finns det numera flera moderna tekniker som kräver liten eller ingen tid på operationsbordet eller på sjukhuset.
Uttrycket "att skära ut stenen" är en gammal benämning på den medicinska procedur som sedan urminnes tider användes för att avlägsna njurstenar. Att urologi är den enda specialitet som nämns i Hippokrates ed kan ses som ett bevis på hur smärtsamt det är att passera en sten.
Enligt boken "No More Kidney Stones: The Experts Tell You All You Need to Know About Prevention and Treatment" visar röntgenbilder av mumier från det forntida Egypten tydligt att njurstenar fortfarande fanns kvar i kroppen. Benjamin Franklin, Peter den store och sir Isaac Newton är några av de historiska personer som led av besvärande stenar.
Enligt National Kidney Foundation passerar 90 procent av alla njurstenar av sig själva inom tre till sex veckor. Vissa typer av stenar kan dessutom lösas upp med läkemedel. Tyvärr är den vanligaste typen, kalciumstenar, normalt motståndskraftiga mot farmakologisk behandling. Läkare föredrar därför oftast att vänta på att dessa stenar ska passera naturligt, och kirurgi används normalt endast i mycket envisa eller extrema fall.
Metoden, som ofta förkortas ESWL, heter fullständigt "extracorporeal shock wave lithotripsy" – extrakorporeal stötvågslitotripsi. Ordet litotripsi kommer från grekiskan och betyder "krossa sten", vilket är precis vad ingreppet syftar till. En apparat riktade stötvågor mot njurstenen med målet att krossa den till mindre bitar som lättare kan passera ut med urinströmmen. Äldre maskintyper kräver att patienten sitter i ett kar med vatten, medan nyare maskiner låter patienten ligga på ett bord.
Enligt läkare vid Cornell Universitys urologiska klinik ger ESWL bäst resultat vid mjukare stenar, exempelvis urinsyrestenar. Resultatet blir sämre vid hårdare varianter som kalciumoxalat eller cystin. Stora stenar eller flera stenar samtidigt kan kräva ytterligare ESWL-behandlingar. Patienten får antingen intravenös sedering eller allmän anestesi under ett ingrepp som tar mellan en och två timmar.
Percutan nefrolitotomi, ofta förkortad PCNL, är den mest invasiva av de tre huvudsakliga kirurgiska metoderna. Det är den enda teknik som används rutinmässigt som kräver verkliga snitt. Läkaren gör ett litet snitt i patientens rygg och tunnlar sig genom huden med ett miniatyrteleskop – ett så kallat nefroskop – fram till stenen som ligger i njuren. Stenen krossas sedan med en liten laserstråle. Metoden används främst för stora eller hårda stenar. Patienten får allmän anestesi och behöver vårdas på sjukhus i en till två dagar.
Metoden, som formellt kallas ureteropieloskopi eller laserlitotripsi, innebär att läkaren för in ett instrument som ser ut som en lång tråd – ett ureteroskop – genom patientens urinrör. Instrumentet förs vidare genom blåsan upp till urinledaren där stenen väntar, och läkaren kan se stenen genom en liten kamera inuti ureteroskopet. Därefter förstörs stenen med en laserfiber i ureteroskopet. Tekniken används främst för stenar som har fastnat i urinledaren på sin väg mot blåsan. Ingreppet utförs i allmän anestesi, tar en till tre timmar och kräver ingen sjukhusvistelse.
Vilken behandling som väljs beror på stenens storlek, sammansättning och placering samt på patientens allmänna hälsa. En urolog kan efter undersökningar, exempelvis datortomografi eller ultraljud, rekommendera den mest lämpliga metoden. Efter ett lyckat ingrepp är det viktigt att dricka rikligt med vätska och följa läkarens råd om kost och livsstil för att minska risken för återfall.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online