Kloning innebär att man skapar en genetisk kopia av en levande organism – en separat individ med identiskt arvsmaterial. Forskare har varit fascinerade av kloning sedan åtminstone början av 1950-talet, men i takt med att tekniken utvecklats har riskerna med metoden blivit allt tydligare.
Det finns huvudsakligen två metoder för kloning. Artificiell embryonal tvillingdelning efterliknar den naturliga process som skapar enäggstvillingar. Somatisk cellkärnetransfer (SCNT) är däremot en onaturlig process där genetisk information från en kroppscell överförs till ett obefruktat ägg.
Enligt tidskriften Science är djurkloning ineffektiv och resulterar i mycket höga misslyckandegraden. Framgångsgraden ligger vanligtvis mellan 0,1 procent och tre procent, vilket innebär att den överväldigande majoriteten av alla försök misslyckas.
Även när kloningen lyckas föds de klonade djuren ofta större än sina naturligt födda motsvarigheter. Onormalt stora organ kan orsaka allvarliga problem med andning och blodcirkulation hos dessa djur, vilket kan påverka deras hälsa och överlevnad.
Telomerer är DNA-sekvenser som finns i ändarna på kromosomerna. För varje celldelning blir telomererna gradvis kortare, vilket väcker allvarliga frågor om den klonade organismens förväntade livslängd. Eftersom klonens DNA redan genomgått ett visst antal delningar kan organismen teoretiskt sett åldras snabbare och leva kortare tid än ett naturligt fött djur.
Den vetenskapliga dokumentationen visar att djurkloning medför betydande hälsorisker och en mycket hög misslyckandegrad. Därför skulle försök att klona människor utsätta ett barn under utveckling för oacceptabla risker – både ur ett medicinskt och ett etiskt perspektiv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online