Blod är en komplex vätska som består av både flytande och fasta beståndsdelar. De fasta delarna omfattar röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och blödningsplättar (trombocyter), medan den flytande delen kallas plasma. Inom laboratoriemedicin och forskning finns flera effektiva metoder för att separera dessa komponenter från varandra.
Centrifugering är den vanligaste och mest använda metoden för att separera de fasta beståndsdelarna från blodet. Metoden innebär att blodprovet snurras i hög hastighet i en centrifug. Den kraftiga rotationen gör att de tyngre fasta komponenterna sjunker till botten av röret, medan den lättare vätskefasen stannar kvar i toppen.
Resultatet blir ett tydligt lagerindelat prov: de röda blodkropparna samlas längst ned, ett tunt lager vita blodkroppar och trombocyter (så kallad buffy coat) ligger ovanför, och plasman återfinns överst. Därefter kan de olika fraktionerna enkelt avlägsnas var för sig med pipett.
Filtrering är en annan användbar metod för att avskilja de fasta beståndsdelarna från blodet. Här leds blodprovet genom ett filterpapper eller ett membran vars porer är så små att de fångar upp de fasta partiklarna, samtidigt som den flytande komponenten passerar igenom.
De röda blodkropparna, de vita blodkropparna och trombocyterna samlas därmed på filtrets yta, medan plasman kan uppamlas i ett separat kärl. Metoden är enkel men kräver ofta att blodet späds ut eller antikoaguleras för att inte cellerna ska fastna och blockera filtret i förtid.
Fällning (precipitation) är ytterligare en teknik som kan användas för att separera blodets fasta delar. Metoden bygger på att man tillsätter ett kemiskt reagens till blodprovet, vilket gör att de fasta komponenterna koagulerar och fälls ut ur lösningen.
När utfällningen har skett kan de fasta beståndsdelarna – röda blodkroppar, vita blodkroppar och trombocyter – samlas upp genom efterföljande centrifugering eller filtrering. Den kvarvarande vätskan, det vill säga plasman, kan därefter hällas av eller sugas upp i ett eget provrör.
Samtliga tre metoder – centrifugering, filtrering och fällning – utnyttjar skillnader i fysikaliska egenskaper mellan blodets celler och dess vätskefas. Centrifugering är snabbast och mest exakt vid rutinanalys, filtrering är en enkel alternativ metod, medan fällning används mer specifikt när vissa komponenter ska isoleras kemiskt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online