Termen ”normal koksaltlösning” härstammar från ett äldre koncentrationsbegrepp inom kemin: normalitet (förkortat N). En normallösning definierades som en lösning som innehåller en ekvivalent av det lösta ämnet per liter lösning.
För att räkna fram en ekvivalent behövs ämnets molvikt samt jonernas laddning, det vill säga valensen. Ekvivalentvikten får man genom att dela molvikten med valensen:
Ekvivalentvikt = molvikt ÷ valens
Natriumklorid (NaCl) har molvikten 58,44 g/mol. Eftersom både natriumjonerna (Na+) och kloridjonerna (Cl−) är enkelvälta, med valensen 1, blir ekvivalentvikten 58,44 ÷ 1 = 58,44 g per ekvivalent.
En strikt kemisk normallösning av natriumklorid skulle alltså innehålla en hel ekvivalent – 58,44 gram – per liter lösning, motsvarande ungefär 5,8 procent (vikt/volym). Den lösning som inom sjukvården kallas normal koksaltlösning är dock betydligt mer utspädd: den innehåller 9 gram NaCl per liter, vilket motsvarar 0,9 procent. Därför benämns den ofta som 0,9-procentig koksaltlösning, eller i vardagligt språk helt enkelt ”koksalt”.
Kopplingen till normalitetsbegreppet är alltså historisk. Idag används ordet ”normal” snarare i betydelsen standard eller vanlig – den koksaltlösning som rutinmässigt används inom vården, exempelvis vid intravenös dropp, spolning av sår och utspädning av läkemedel.
Begreppen används ofta om varandra, men de har något olika innebörder:
Människans blod har ett osmotiskt tryck på cirka 7,4 atm (motsvarande ungefär 290–300 mosm/kg), och en 0,9-procentig NaCl-lösning ligger mycket nära detta värde. Lösningen är därför approximativt isotonisk med blodplasma, vilket gör den skonsam mot kroppens celler och blodkärl. I medicinsk praktik syftar ”normal”, ”fysiologisk” och ”isoton” koksaltlösning därför oftast på samma produkt: en steril lösning av 0,9 procent natriumklorid i vatten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online