Det finns idag flera effektiva läkemedel som hjälper personer med HIV att hålla viruset under kontroll och förhindra att det utvecklas till aids. Utöver den etablerade vården finns det dock alternativa metoder som vissa patienter provar – en av dem är urinterapi, alltså att dricka sin egen urin. Denna praktik har använts i århundraden i Mellanöstern mot en rad olika åkommor, men den saknar vetenskapligt stöd som behandling mot HIV.
Urin är en restprodukt av kroppens filtreringsprocess och består till största delen av vatten. Den innehåller dock även olika kemiska ämnen, vitaminer och salter som kroppen inte har använt vid det tillfället. Tar du exempelvis stora mängder C-vitamin när du är sjuk, utsöndras överskottet via urinen. Förespråkare för urinterapi menar att man genom att dricka sin egen urin återför vitaminer, mineraler och enzymer till kroppen.
Att behandla HIV är medicinskt komplicerat. Den antiretrovirala läkemedelsbehandlingen kräver noggrann följsamhet och kan medföra biverkningar, vilket gör att vissa patienter söker sig till alternativa metoder. På webbplatser som främjar urinterapi finns vittnesmål från personer som menar att de lyckats kontrollera sin infektion på detta sätt. Det är dock viktigt att understryka att den etablerade medicinska forskningen inte funnit något stöd för att urinterapi skulle ha någon effekt mot HIV, och att den aldrig kan ersätta antiretroviral behandling. Har du HIV ska du alltid rådfråga din läkare innan du provar någon form av alternativ behandling.
Enligt urinterapins förespråkare ska den bästa urinen att dricka vara den första på dagen, runt klockan 03–04, uppsamlad i ett glas mitt i strålen. Urinen ska småsippras, inte drickas i ett svep som en shot. Man bör dessutom dricka minst en liter vatten under dagen, och urin som lämnas före klockan 03 under natten ska inte användas. Salt eller starkt doftande livsmedel bör också undvikas.
Anhängare hävdar att ämnen i urinen återanvänds i kroppen och att små mängder avfallsämnen ska stimulera kroppens rensningsprocesser. Dessa påståenden kommer från alternativa källor och har inte bekräftats av modern medicinsk vetenskap.
Trots att urin till största delen består av vatten är det inte helt riskfritt att dricka den. Urin innehåller bland annat urea, salter och kroppens avfallsämnen, och vid vissa tillstånd, som urinvägsinfektioner, även skadliga bakterier. Personer med försvagat immunförsvar – som de med HIV – bör särskilt undvika att utsätta sig för potentiella infektionskällor.
Den allvarligaste risken med urinterapi i samband med HIV är att nödvändig medicinering försummas. Obehandlad HIV fortsätter att skada immunförsvaret och kan utvecklas till aids. Med modern antiretroviral behandling kan personer med HIV idag leva ett långt och friskt liv – något som ingen alternativ metod kan ersätta.
Sammanfattning: Urinterapi är en gammal alternativ praktik som saknar vetenskapligt stöd som behandling mot HIV. Den bör aldrig användas i stället för ordinerad läkemedelsbehandling. Rådfråga alltid din läkare innan du provar alternativa behandlingsmetoder.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online