Rabies är en av historiens mest fruktade infektionssjukdomar – innan ett vaccin utvecklades dog nästan alla som insjuknade. Sjukdomen tros ha funnits i Nordamerika redan innan de europeiska kolonisatörerna anlände. Det första dokumenterade fallet av rabies hos landlevande djur inträffade år 1703 i det område som senare blev Kalifornien. Under 1700-talet var hundar och rävar de vanligaste smittbärarna vid rabiesutbrott. Problemet förvärrades dessutom av att hundar och rödrävar importerades från England till USA för rävjaktens skull.
Den 6 juli 1885 fick den nioårige pojken Joseph Meister den allra första rabiesvaccinationen som behandling efter exponering. Pojken hade blivit svårt angripen av en hund som bar på rabiesviruset. Två franska forskare, Émile Roux och Louis Pasteur, hade utvecklat vaccinet och administrerade det till pojken. Joseph Meister tillfrisknade helt och levde ända till 54 års ålder.
Det ursprungliga rabiesvaccinet som utvecklades av Louis Pasteur och Émile Roux framställdes genom att viruset skördades från en död, infekterad kanin. Viruset lät man därefter torka i fem till tio dagar, vilket försvagade det avsevärt. Det försvagade viruset injicerades sedan i patienten och gav en mild form av infektionen. På så sätt kunde kroppen bygga upp immunitet mot viruset, dock med en liten risk att själv insjukna. Vissa länder använder fortfarande vävnadsbaserade vacciner eftersom de är betydligt billigare än moderna alternativ. De är dock inte lika effektiva och medför en risk för neurologiska komplikationer.
År 1967 utvecklades rabiesvaccinet baserat på humana diploida celler, H.D.C.V. Vaccinet har fått stor spridning – fram till 2006 hade det administrerats till mer än 1,5 miljoner människor. Det var ett av de första frysltorkade, sterila och stabila vaccinerna och uppvisar 100 procent effektivitet när det används på rätt sätt.
Van Houweling Research Laboratory, en del av Silliman University Medical Center på Filippinerna, tog fram en version av vaccinet anpassad för hundar. År 1979 ledde doktor George Beran projektet som gav hundar tre års immunitet mot rabies. Programmet blev en stor framgång och eliminerade rabies från flera delar av öarna Mindanao och Visayas. Eftersom resultatet var så gott har programmet använts som förebild för andra rabiesvaccineringsinsatser i exempelvis Ecuador och delstaten Yucatán i Mexiko. En annan modern variant är Vero-cellvaccinet, som utvecklades på ett kostnadseffektivt sätt med hjälp av renade hönembryoceller.
V-RG-vaccinet utvecklades 1984 av forskare vid Wistar Institute. De tog glykoproteingenen från rabiesviruset och infogade den i vacciniaviruset. Vaccinet kommersialiserades under varumärket Raboral. Det har visats vara ofarligt för människor och säkert för en lång rad vilda djur som oavsiktligt kan få i sig det via sina byten. V-RG-vaccinet har använts i USA, Belgien, Tyskland och Frankrike för att förebygga rabiesutbrott bland vilda djur. Eftersom vaccinet ges oralt distribueras det till vilda djur via bete. Tack vare denna metod var Tyskland helt fritt från nya rabiesfall i två år fram till 2008 och bedöms idag vara helt fritt från sjukdomen. Att vaccinera vilda djur ger dessutom en dramatisk minskning av antalet rabiesfall hos människor.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online