Tusenfotingar är bokstavligen det ultimata krypet. Dessa unika leddjur kan bli upp till en fot (cirka 30 cm) långa, har fler än 300 ben och utdelar ett fruktansvärt bett. Och även om de kan få de flesta att rygga tillbaka är tusenfotingar en oumbärlig del av nästan alla ekosystem på jorden.
Tusenfotingar finns nästan överallt i världen – från regnskog till lövskog och från prärie till öken. Vissa arter har utvecklats för att leva längs kuster eller flodbankar, medan andra har anpassat sig utmärkt till livet i grottor. Även om det omgivande klimatet kan vara torrt som ett ben håller sig tusenfotingarna själva till fuktiga mikromiljöer, som lövförna och murkna stockar, för att överleva.
Hos tusenfotingar har varje kroppssegment ett enda par ben (till skillnad från tusenben, som har två par per segment). Antalet varierar från 15 till 173 par, och det totala antalet par är alltid udda. Benen sträcker sig bakåt utmed kroppen. En unik egenskap är tusenfotingarnas par av giftiga klor, kallade forcipuler eller maxillipeder. Dessa klor är i själva verket omvandlade ben, placerade strax bakom huvudet, som fungerar som ett par käkar.
Tusentals tusenfotingsarter kan klassas in i fem distinkta ordningar:
Scutigeromorpha: Dessa tusenfotingar är ökända för sin hastighet och är de enda som fortfarande har fasettögon – en egenskap som de andra ordningarna förlorade när de anpassade sig till ett grävande liv.
Lithobiomorpha: Relativt korta antenner och ben är deras särskiljande drag.
Scolopendromorpha: Detta är den ordning som är mest känd bland allmänheten. De är stora (med minst 21 kroppssegment) och utdelar ett mycket smärtsamt bett.
Craterostigmomorpha: Denna ordning består endast av två arter, som enbart finns på Nya Zeeland och i Australien.
Geophilomorpha: Dessa är blinda, har spirakler (öppningar på kroppen som utgör andningssystemet) vid varje ben och omfattar fler än tusen olika arter.
Tusenfotingar är starkt beroende av fuktiga livsmiljöer, eftersom deras exoskelett saknar ett vaxartat skyddande lager, vilket leder till en konstant vattenförlust. De är uteslutande rovdjur. Även om de betraktas som generalister som äter nästan vad som helst misstänker entomologer att daggmaskar utgör huvuddelen av deras föda, tillsammans med spindlar. Den största ordningen, Scolopendromorpha, har dock observerats äta allt från fladdermöss och tarantuler till småfåglar.
Den största kända tusenfotingen som fortfarande lever idag är den passande namngivna jättetusenfotingen från Amazonas, som kan bli upp till 30 cm lång. En förhistorisk art – den sedan länge utdöda Euphoberia – kunde däremot nå längder på över en meter. Medan bettet från en mindre tusenfoting kan jämföras med ett getingstick kan bettet från en jättelik tropisk tusenfoting, med sina två enorma huggtänder, vara extremt plågsamt. Sådana bett kan dessutom vara särskilt farliga för barn.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online