Varifrån kommer ordet ilska – och när uppstod det?

Ordens ursprung kan berätta mycket om hur människor genom historien har tänkt och känt. Ett av våra mest grundläggande känslouttryck – ilska – har en fascinerande bakgrund som sträcker sig ända tillbaka till vikingatidens språk.

Engelskans "anger" – med rötter i fornnordiskan

Det engelska ordet anger kommer från fornnordiska angr, som betydde "sorg" eller "bedrövelse". Ordet antas ha använts i engelskan för första gången under 1200-talet, en period då nordbor lämnade djupa spår i det engelska språket genom sina bosättningar på Brittiska öarna.

Släktord med gemensam rot

Anger är släkt med orden anguish ("lidande", "ångest") och anxiety ("oro", "ängslan"). Alla tre härleds till samma urgamla germanska rot, som ursprungligen syftade på en känsla av ångest och sammanpressning – den klaustrofobiska känslan av att något klämmer åt kring bröstet.

Och svenskans "ilska"?

Svenskans ilska har en annan men minst lika intressant historia. Ordet kommer från fornsvenskan och härstammar från fornnordiska illr, som betydde "dålig" eller "ond". Med hjälp av ett suffix bildades ett substantiv av adjektivet – alltså "det onda", i bemärkelsen starkt missnöje eller vrede.

Vad berättar detta om oss?

Att ord för ilska ofta har kopplats till sorg, oro och lidande visar hur nära besläktade våra starkaste känslor egentligen är. Språket har utvecklats under århundradenas lopp, men grunden för hur vi uttrycker våra innersta känslor har följt människan i tusentals år.