Den svarta pesten krävde uppskattningsvis tvåhundra miljoner människoliv – motsvarande ungefär en tredjedel av Europas befolkning vid den tiden. Pandemin, som härjade under 1300-talet, räknas som en av de dödligaste katastroferna i mänsklighetens historia och lämnade djupa spår i samhället, ekonomin och kulturen.
Alla var dock inte lika sårbara för smittan. Flera av dem som överlevde bar på genetiska mutationer som gjorde deras kroppar mer motståndskraftiga mot sjukdomen. Denna typ av skillnad i känslighet är välkänd inom medicinen och visar hur starkt vår arvsmassa påverkar förmågan att stå emot infektioner.
Ett tydligt exempel är proteinet CCR5. Individer som saknar detta protein kan inte smittas av hiv – ett virus som har orsakat miljontals dödsfall genom åren och som fortfarande inte är utrotat, utan fortsätter att spridas i delar av världen, bland annat i länder i södra Afrika.
Det finns därför goda skäl att tro att en liknande koppling fanns även under den svarta pesten – antingen beroende på okända faktorer eller som ett resultat av naturligt urval. De individer som av en slump bar på gynnsamma gener fick större chans att överleva och föra sina gener vidare till nästa generation.
Direkta bevis har länge saknats, eftersom det är svårt att samla in DNA-information från personer som dog för hundratals år sedan. Hypotesen är dock varken osannolik eller ologisk, och modern forskning som analyserar arvsmassan från skelett och tänder efter pestoffer ger alltmer stöd åt tanken att epidemier aktivt format européernas immunförsvar genom historien.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online