Den 1347–1351 Svarta döden (Yersinia pestis) dödade 30–60 % av Europas befolkning. Begravningssystemen kollapsade under dödens enorma skala, vilket ledde till tre primära bortskaffningsmetoder.
Tre primära bortskaffningsmetoder
- Massgravar (pestgropen):
- Grävda gropar utanför stadsmurarna (baserat på miasamateori).
- Kroppar lager med kvickkalk (kalciumoxid) mellan.
- Londons platser som East Smithfield och Charterhouse Square höll tusentals per grop. Arkeologi visar initialt ordnade, staplade begravningar; senare kaotiska.
- Kalkgropbrännerier (specifika pestgropen):
- Djupa schakter fyllda med växlade lager av kalk och kroppar.
- Kalk (CaO + H₂O → Ca(OH)₂ + värme) accelererar nedbrytning, minskar lukt, och desinfekterar.
- Används där jorden var för grund för gropar.
- Bränning (kremation):
- Mindre vanligt på grund av vedbrist och religiös motstånd.
- Används i senare vågor eller när gropar överflödade (t.ex. Marseille 1720).
- Benfragment funna i vissa arkeologiska sammanhang.
Samhällelig påverkan
- Sammankomna av individuella begravningsriter; präster överväldigade.
- Förordningar satte fasta begravningspriser, krävde kalkanvändning, och fastställde minimidjup.
- Massgravar upplåtades senare för benhus eller utbyggnad; vissa bevarades som minnesmärken.
Dessa seder speglar desperation, utvecklande sjukdomsteori, och pandemins staggering dödlighet.
