Digerdöden, som härjade i Europa mellan 1347 och 1351, krävde livet på miljontals människor. Den enorma dödssiffran ställde samhällena inför ett aldrig tidigare skådat problem: hur skulle man kunna ta hand om tusentals lik varje dag? Lösningarna var ofta dramatiska och präglade av desperat nödvändighet.
Begravning i massgravar var det vanligaste sättet att göra sig av med de döda under digerdöden. Gravarna grävdes ofta utanför stadsmurarna för att hindra sjukdomen från att spridas vidare till befolkningen. I vissa fall var groparna så djupa att de rymde tusentals kroppar, som lades ovanpå varandra i flera lager.
Arbetet med att fylla gravarna sköttes ofta av särskilda likgrävare, en av medeltidens farligaste sysslor. Många av dem dog själva i sjukdomen efter kort tid i tjänst.
Pestgropar var en annan vanlig metod för att hantera de döda. Det rörde sig om stora, djupa hål som fylldes med kalk och vatten. Kalken bidrog till att bryta ned kropparna snabbare och ansågs dessutom motverka spridningen av smitta.
Flera välbevarade pestgropar har hittats av arkeologer runt om i Europa, bland annat i London och Tyskland, vilket gett forskarna värdefull kunskap om epidemins omfattning och om de drabbade människornas levnadsvillkor.
I vissa fall brändes liken för att snabbt stoppa smittspridningen. Denna praktik användes framför allt i områden där massgravar eller pestgropar inte fanns tillgängliga, eller där antalet döda helt enkelt var för stort för att alla skulle hinna begravas.
Kremering betraktades dock av många som ett drastiskt åtgripande, eftersom kristen tro vid den tiden starkt betonade jordbegravning. Att elda liken sågs därför som en sista utväg i de värst drabbade regionerna.
Sättet på vilka liken hanterades under digerdöden vittnar om kaoset och förtvivlan som drabbade Europa under dessa år. Samtidigt har de arkeologiska fynden från massgravar och pestgropar blivit ovärderliga källor för forskare som studerar både sjukdomens spridning och medeltidsmänniskans liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online