Osteosarkom är en cancerform i skelettet som oftare drabbar pojkar från tiden före puberteten fram till ung vuxenålder än flickor. Sjukdomen kännetecknas av onormal tillväxt och utveckling av benvävnadens yttre cellskikt, de så kallade osteoblasterna. Enbart i USA rapporteras cirka 900 nya fall av osteosarkom varje år.
Sjukdomen drabbar vanligtvis kroppens långa ben, särskilt området runt knäet med lårbenet och underbenets ben, men även andra framträdande ben som överarmsbenen, bäckenet, skuldran och skallen kan påverkas. Vissa benvävnader i fötterna kan också drabbas. Det finns risk att denna typ av bencancer metastaserar, det vill säga sprider sig till andra delar av kroppen, och angriper vitala organ som lungor, lever och njurar via blod- och lymfsystemet.
Smärta i det drabbade benet är det vanligaste symtomet vid osteosarkom. Smärtan orsakas av att tumören trycker mot nervändarna och förstärks ofta vid fysisk aktivitet, exempelvis vid lyft. Det uppstår även svullnad i området kring tumörtillväxten. Den drabbade kan börja hulta och få nedsatt rörlighet i den aktuella lemmen. Andra tecken och symtom är återkommande trötthet, svullna leder, feber till följd av inflammation samt minskat antal röda blodkroppar, det vill säga anemi.
Det finns flera sätt att diagnostisera osteosarkom. Inledningsvis tar läkaren en fullständig sjukdomshistoria och ställer frågor om ärftlighet, riskfaktorer och andra förhållanden som kan vara kopplade till sjukdomen. Utredningen inkluderar därefter en fysisk undersökning för att söka efter möjliga tecken på osteosarkom eller andra hälsoproblem.
Läkaren kan beställa flera olika blodprover, bland annat en komplett blodstatus samt mätning av alkaliskt fosfatas och laktatdehydrogenas (LD). Blodstatusen visar patientens blodvärden: ett minskat antal röda blodkroppar kan tyda på anemi, medan ett förhöjt antal vita blodkroppar tyder på infektion eller inflammation. Alkaliskt fosfatas och laktatdehydrogenas är ofta förhöjda vid osteosarkom och används som viktiga mått på cancerns allvarlighetsgrad.
Biopsi är det mest effektiva sättet att ställa diagnosen osteosarkom. Genom biopsin kan patologen avgöra om det insamlade vävnadsprovet innehåller cancerceller. Det finns två huvudmetoder: nålbiopsi och öppen biopsi. Vid nålbiopsi förs en tunn nål direkt in i det drabbade benet, och celler samlas upp genom aspiration. Öppen biopsi innebär att ett kirurgiskt snitt görs och en bit av tumören tas bort för analys.
Bildundersökningar som bentgenröntgen, datortomografi (CT), magnetkameraundersökning (MR), positronemissionstomografi (PET) och radionuklidbenscintigrafi används också för att diagnostisera osteosarkom.
Även benscintigrafi och lungröntgen är värdefulla verktyg, men de flesta läkare rekommenderar CT och MR, förutsatt att patienten har möjlighet att genomgå undersökningarna, eftersom dessa metoder ger tydligare och mer exakta bilder av tumörens storlek och utbredning. De är dessutom till stor hjälp för att avgöra om tumören har spridit sig och påverkat närliggande ben och organ.
Vid tidig upptäckt, snabb och korrekt behandling samt god följsamhet till behandlingsplanen är prognosen vid osteosarkom relativt god. Möjligheten till tillfrisknande beror dock även på cancerns storlek och svårighetsgrad, dess placering i kroppen samt patientens allmänna hälsotillstånd. Regelbundna uppföljningskontroller är avgörande, särskilt efter avslutad behandling, eftersom biverkningar av cellgiftsbehandling och strålning kan uppstå, liksom risk för återfall av tumören.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online