Duktalt karcinom in situ (DCIS) är en icke-invasiv förändring i bröstet där onormala celler finns i fodret till en mjölkgång men ännu inte har spridit sig utanför den. Eftersom sjukdomen är begränsad till gångsystemet är botprognosen utmärkt.
DCIS klassificeras som stadium 0, även kallat preinvasiv cancer, vilket innebär att det är ett förstadium till invasiv bröstcancer om det lämnas obehandlat.
Bröstet består av tre huvudtyper av vävnad:
DCIS uppstår när en grupp onormala celler börjar växa på insidan av en mjölkgång. Eftersom cellerna inte har trängt igenom gångens vägg betraktas cancern som icke-invasiv.
Om DCIS inte behandlas kan vissa förändringar utvecklas till invasiv bröstcancer, som kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen.
I USA uppskattas 20–25 procent av alla nydiagnostiserade bröstcancrar vara DCIS.
De flesta med DCIS har inga märkbara symtom. De onormala cellerna upptäcks oftast av en slump vid screeningmammografi som kluster av ljusa vita fläckar, så kallade mikrokalkavlagringar, ofta med oregelbunden form.
Ibland kan DCIS ge upphov till sekretion från bröstvårtan som inte är mjölk, eller till en liten knöl som går att känna – men de flesta förändringar i bröstet är godartade.
Den exakta orsaken till DCIS är okänd, men flera faktorer kan öka en kvinnas risk att utveckla bröstcancer, bland annat ålder, ärftlighet, genetiska mutationer och vissa livsstilsval. Att ha en eller flera riskfaktorer garanterar inte en diagnos, men ökad medvetenhet hjälper till att styra både screening och förebyggande åtgärder.
Diagnosen ställs vanligtvis efter en rutinmässig mammografi. Om radiologen misstänker DCIS görs ytterligare bilddiagnostik samt en vävnadsprovstagning (biopsi) för att bekräfta förekomsten av onormala celler och bedöma hormonreceptorstatus (östrogen- och/eller progesteronreceptorer).
Patologisvar innehåller ofta tekniska termer. Hormonreceptorpositivitet kan exempelvis påverka beslutet att ordinera antiöstrogen medicinering för att minska återfallsrisken.
Eftersom DCIS upptäcks i ett tidigt skede är behandlingen mycket effektiv, och kemoterapi behövs aldrig.
Nedan följer de vanligaste behandlingsmetoderna, vilka väljs utifrån förändringens storlek, läge och biologiska egenskaper.
Vid en lumpektomi, även kallad bröstbevarande operation, avlägsnas den mjölkgång som innehåller DCIS tillsammans med en marginal av omgivande frisk vävnad.
Vid mastektomi tas allt bröstvävnad bort. Operationen rekommenderas när DCIS är multifokalt (finns på flera ställen) eller när det drabbade området är stort.
Strålning ges vanligtvis efter en lumpektomi för att minska risken för återfall. Högenergetiska strålar riktas mot operationsområdet och skadar arvsmassan hos eventuella kvarvarande onormala celler, samtidigt som omgivande vävnad skonas.
Om tumören är hormonreceptorpositiv kan antiöstrogena läkemedel ges efter operationen. Tamoxifen blockerar östrogenreceptorer, medan aromatashämmare minskar östrogenproduktionen hos kvinnor efter menopaus.
Enligt National Breast Cancer Research Foundation är den tioåriga överlevnaden vid DCIS 98 procent. Dessutom utvecklas 50–80 procent av alla DCIS-fall aldrig till invasiv sjukdom.
Kvinnor som får diagnosen DCIS före 40 års ålder samt svarta kvinnor löper högre risk att dö i bröstcancer – för svarta kvinnor är risken cirka 40 procent högre jämfört med vita kvinnor. Sociala bestämningsfaktorer, däribland kronisk stress till följd av rasism och diskriminering, kan bidra utöver genetiska faktorer.
Långtidsuppföljning med regelbundna mammografier och kliniska undersökningar är avgörande för att upptäcka ett möjligt återfall i tid.
Sammanfattningsvis är DCIS en preinvasiv bröstcancer med mycket hög botbarhet. Den ger oftast inga symtom och upptäcks vid screeningmammografi. Behandlingen – från lumpektomi till mastektomi, ofta i kombination med strål- och/eller hormonbehandling – ger utmärkta resultat, med en tioårig överlevnad på hela 98 procent.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online