Benmärgstransplantation (BMT) är en behandling för patienter med leukemi, lymfom och multipelt myelom. Behandlingen innebär att ett dysfunktionellt immunsystem byggs om helt och ersätts med ett nytt. Det finns tre huvudsakliga typer av transplantationer: autolog (när benmärgen kommer från patienten själv), allogen (när en annan person donerar till patienten) och navelblodstransplantation (när cellerna kommer från en navelsträng). Oavsett vem donatorn är är BMT ett allvarligt ingrepp som kräver noggrant övervägande och god förberedelse.
Benmärgen är den svampiga delen av benet som producerar vita blodkroppar (som bekämpar infektioner), röda blodkroppar (som transporterar syre till kroppens vävnader) och blodplättar (som hjälper blodet att levra sig). Först samlas benmärg eller stamceller in från donatorn. Mottagaren får därefter flera dagars cellgiftsbehandling och/eller strålbehandling för att förstöra den egna benmärgen, följt av en till två dagars vila innan transplantationen genomförs. Själva transplantationen sker genom att en påse med benmärg eller celler droppas in intravenöst hos mottagaren, ungefär som vid en vanlig blodtransfusion.
På grund av cellgiftsbehandlingen och/eller strålningen sjunker mottagarens antal vita blodkroppar till nästan noll, vilket i praktiken slår ut immunsystemet. Därför ordineras läkemedel för att förebygga bakteriella, virala och svampinfektioner. Feber är vanligt förekommande under denna period. Om mottagaren drabbas av kraftiga febertoppar måste antibiotikan omedelbart bytas ut för att förhindra blodförgiftning och, i värsta fall, livshotande chock.
Cellgifter och strålning förstör även blodplättarna genom att skada benmärgen. Blödningar är därför inte ovanliga bland transplanterade patienter. Blåmärken och näsblod kan uppstå helt spontant. För att förebygga farliga blödningar transfunderas blodplättar när deras antal sjunker under en viss gräns. Om en blödning uppstår i hjärnan eller lungorna kan konsekvenserna bli mycket allvarliga, och snabba medicinska åtgärder då krävande.
Vid allogena transplantationer och navelblodstransplantationer kommer benmärgen eller cellerna från någon annan än mottagaren. Kroppen känner igen det främmande materialet och kan börja angripa det – en process som kallas transplantat mot värd-sjukdom, GVHD (engelska: graft versus host disease). Sjukdomen kan yttra sig som illamående, diarré, tarmkramper, hudutslag eller nedsatt leverfunktion. Kortisonpreparat (steroider) är första linjens behandling mot GVHD. Är de inte tillräckligt effektiva finns andra behandlingsalternativ. GVHD kan vara dödlig om den lämnas okontrollerad, vilket gör tidig upptäckt och behandling avgörande.
BMT utförs endast på ett begränsat antal sjukhus, vilket ofta innebär långa resor för patienterna. Prislappen ligger på runt 50 000 dollar och uppåt; försäkringen kan täcka det mesta, men mottagaren får ändå betydande egna kostnader. Patienterna förlorar dessutom inkomst när de tar ledigt från arbetet. Resor, ibland till sjukhus i andra delstater, kräver utgifter för flyg och boende. Till detta kommer kostnader för receptbelagda läkemedel, parkering, mat samt eventuellt barnomsorg under vårdtiden. Återhämtningen kan ta upp till ett år, vilket innebär att den transplanterade kanske inte kan arbeta under lång tid.
En benmärgstransplantation är varken enkel, billig eller riskfri. Processen ställer höga krav på både patient och anhöriga, och komplikationsriskerna är verkliga. För många patienter är BMT dock en sista chans till livet – och då är chansen väl värd att ta. Med rätt stöd från vården och nära och kära kan möjligheterna till ett lyckat resultat bli betydande.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online