Ett gliom är en tumör som uppstår från gliacellerna i hjärnan, tallkörteln, bakre hypofysen, näthinnan eller ryggmärgen. Till gruppen räknas astrocytom, ependymom och oligodendrogliom, och gliomen är den vanligaste formen av primär hjärntumör. I den här artikeln fokuserar vi på två specifika typer – hjärnstamsgliom och opticusgliom – och går igenom hur en diagnos vanligtvis ställs.
Symtomen vid hjärnstamsgliom beror på tumörens tillväxthastighet, läge och storlek. Ofta handlar det om en rad neurologiska bortfallssymtom som dubbelseende, förlamning, talsvårigheter och sväljbesvär. Ett gliom kan dessutom orsaka hydrocefalus (vattenskalle) om det blockerar flödet av spinalvätska.
Vid opticusgliom, som drabbar synnerven, är de vanligaste tidiga tecknen en benägenhet att falla framåt följt av synnervsatrofi. Nedsatt synskärpa är också vanligt, men kan inträffa senare i sjukdomsförloppet. En större lesion kan ge upphov till rytmiska ögonrörelser (nystagmus) om den trycker mot synnervskorsningen, chiasma opticum.
Magnetresonanstomografi är den diagnostiska undersökning som väljes i första hand. En MR visar typiskt ett hjärnstamsgliom som en expansiv och infiltrativ tumör – isodens till lätt hypodens på T1-viktade bilder och hyperdens på T2-viktade bilder.
För att utreda gliom i synnerven används gadoliniumförstärkta T1-viktade bilder som föredragen metod. Tumören framstår då vanligtvis som isodens i hjärnbarken (cortex) och hypodens i den vita substansen. Vid misstanke om gliom görs även ofta en grundlig neurologisk undersökning med synfältestestering och synskärpeprov.
Till slut fastställs tumörens histopatologi, oftast genom ett vävnadsprov (biopsi). De flesta gliom utgörs antingen av pilocytära astrocytom, som är relativt långsamt växande, eller av glioblastom, som är betydligt mer elakartade. Den patologiska bedömningen avgör vilken grad av malignitet tumören har och ligger till grund för valet av behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online