ADD (Attention Deficit Disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som förekommer hos både barn och vuxna. Symtomen brukar visa sig redan innan barnet fyller sju år, och diagnosen ställs ofta i ungefär samma ålder. Tillståndet gör det svårt för barnet att styra sitt beteende och påverkar ofta förmågan att fokusera och koncentrera sig. Visar ditt barn bara några enstaka symtom då och då är det troligen helt normalt barnbeteende. Visar barnet däremot de flesta av symtomen i nästan alla situationer – hemma, i skolan och under lek – kan det vara klokt att låta en läkare undersöka barnet.
Inom vården används i dag oftast begreppet ADHD, där ADD motsvarar den framför allt ouppmärksamma formen. Oavsett benämning handlar det om samma grundläggande svårigheter med uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll.
ADD-symtomen delas in i tre kategorier: ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet. Varje kategori har sina egna symtom, men ett barn behöver inte uppvisa symtom från alla tre för att få diagnosen. Många barn är framför allt ouppmärksamma, medan andra främst är hyperaktiva. Eftersom ADD länge förknippats med hyperaktivitet blir barn som mest har svårt att koncentrera sig eller som uppvisar bristande omdöme och impulsivt beteende ofta förbisedda och går utan diagnos. Det är därför viktigt att föräldrar känner till samtliga symtom, oavsett vilken form av ADD barnet har, så att barnet kan få rätt stöd och behandling.
Ett barn med ADD klarar ofta av att koncentrera sig när hen gör något som verkligen intresserar hen, men upplevs ämnet tråkigt eller repetativt tappar barnet snabbt fokus. Barn med ADD lägger ofta inte tillräckligt med uppmärksamhet på det de gör, vilket leder till ofullständiga uppgifter eller arbeten där moment saknas. Organisation är ett annat vanligt problem: barnet har svårt att planera sin tid och sina skoluppgifter och distraheras lätt av det som händer runtomkring.
Hyperaktivitet är det tydligaste tecknet på ADD hos ett barn. Även om de flesta barn naturligt är aktiva verkar barn med ADD ständigt vara i rörelse. De kan försöka göra många saker samtidigt och hoppa från en aktivitet till nästa utan paus. Att sitta stilla är svårt, och om de tvingas till det syns ofta att någon del av kroppen ändå är i rörelse – fingrarna trummar eller benen gungar. Någon kroppsdel är nästan alltid i rörelse.
Impulsiviteten hos ett barn med ADD kan slå hårt mot självkontrollen. Symtomen kan få omgivningen att uppfatta barnet som ohövligt, märkligt eller krävande. Barnet kan avbryta andra när de pratar och säga okänsliga saker utan att tänka efter. Det kan också ställa mycket personliga frågor utan att reflektera över hur de uppfattas. Barn med ADD är dessutom benägna att drabbas av humörsvängningar och kan reagera känslomässigt starkare än situationen motiverar.
Kring barn med ADD finns flera missuppfattningar. En av de största är att barnet växer ifrån besvären – i själva verket fortsätter ADD ofta upp i vuxen ålder. Därför är det viktigt att föräldrar söker behandling så att barnet lär sig hantera sina symtom. En annan missuppfattning är att medicinering är den enda behandlingsformen. Även om läkemedel är den vanligaste behandlingen är den inte alltid bäst för just ditt barn. Andra insatser som kostomläggning, beteendeterapi, ett starkt stöd både i skolan och hemma samt regelbunden fysisk aktivitet kan vara minst lika effektiva.
Om du misstänker att ditt barn har ADD kan du vända dig till barnavårdscentralen eller skolans elevhälsa för vidare remiss till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). En noggrann utredning är grunden för att barnet ska få rätt stöd och behandling i vardagen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online