Luftvägshantering är hörnstenen i resuscitation. Teknikval beror på patienttillstånd, leverantörskunskap, utrustning och förväntad svårighet.
Kärntekniker
- Orotrakeal intubation: Endotrakeal rör (ETT) via mun. Guldstandard för medvetslösa patienter, svår respiratorisk svikt, behov av långvarig ventilation/skydd. Direkt eller video laryngoskopi.
- Nasotrakeal intubation: ETT via näsa. Föredras vid ansiktstrauma, trismus, eller behov av vaken intubation. Kontraindicerat vid basilar skallefraktur (relativt).
- Bag-mask ventilation (BMV): Temporär ventilation; kräver god tätning (tvåhandsteknik), luftvägsadjunkter (OPA/NPA), och korrekt teknik. Bro till definitiv luftväg.
- Supraglottiska luftvägsenheter (SAD): LMA, i-gel, Combitube. Sittar ovanför glottis. Snabbare, enklare, mindre hemodynamisk stimulering än intubation. Inte definitiv luftväg (aspirationsrisk, begränsat tätningstryck).
- Crikotyrotomi: Sista utväg („Can't Intubate, Can't Oxygenate“ — CICO).
- Kirurgisk (skalpell-bougie-rör): Föredras; definitiv.
- Nål (kanyl): Temporär; kräver jet-ventilation; hög barotrauma risk.
Algoritmer och bekräftelse
- Följ svår luftvägsalgoritmer: ASA (American Society of Anesthesiologists) eller DAS (Difficult Airway Society).
- Kontinuerlig vågformskapnografi är obligatorisk för att bekräfta och övervaka ETT/SAD-placering.
- Träning, förberedelse, och pre-oxygenering är avgörande.
