De första glasögonen tillverkades enligt Teagle Optometry någon gång mellan åren 1268 och 1289. Sedan dess har synhjälpmedlen genomgått en lång rad förändringar, och en av de allra största vändpunkterna kom när Benjamin Franklin omkring år 1760 konstruerade det bifokala glaset – föregångaren till dagens progressiva glasögon.
Redan 1268 beskrev den engelske filosofen Roger Bacon hur en person kunde se bokstäver tydligare och större genom att hålla ett stycke glas eller kristall med den konvexa sidan mot ögat. År 1289 skrev di Popozo att han utan glasögon – som då redan kallades ”spectacles” – inte längre skulle kunna läsa eller skriva, och att glasögonen hade uppfunnits för äldre människor vars syn försvagats. Ytterligare belägg finns i en predikan från 1306, där en munk i Pisa konstaterade att det då gått tjugo år sedan glasögonen skapades. Tillsammans visar dessa källor att glasögonen togs i bruk någon gång mellan 1268 och 1289.
Ett problem följde dock med glasögonen från allra första början: hur skulle man få dem att sitta kvar på näsan? Det dröjde ända till 1730 innan den londonbaserade optikern Edward Scarlett konstruerade stela skalkar som vilade ovanpå öronen. År 1752 vidareutvecklade James Ayscough idén med dubbelledade skalkar, vilket gjorde glasögonen ännu bekvämare och mer anpassningsbara.
Benjamin Franklin tröttnade på att behöva byta glasögon beroende på vad han höll på med. Han hade ett par för läsning och annat nära arbete, och ett annat för att se på avstånd. Mellan 1760 och 1780 uppfann och utvecklade han därför det bifokala glaset, som gjorde det möjligt att se både långt och närt med samma glasögon. Genom att titta genom den övre delen av glaset såg han klart på avstånd, och när han sänkte blicken kunde han läsa utan besvär.
När det bifokala glaset först introducerades syntes tydligt skillnaden mellan den konvexa delen för långsynta och den konkava delen för närsynta. Man kunde se med blotta ögat hur den övre delen buktade utåt och den nedre delen trycktes in. Tekniken har sedan utvecklats så pass mycket att idag bara en tunn linje syns mellan de två delarna – eller i bästa fall ingen linje alls. Linfria glas med gradvis övergång kallas progressiva glas, och bara bäraren själv vet att hen har två olika styrkor i samma glas samtidigt.
Ett progressivt glas saknar synlig linje. Istället övergår styrkan gradvis från glasets topp, som är anpassat för avstånd, via ett mellanläge till den nedre delen som är slipad för närbild. Den första kommersiella progressiva linsen, Varilux, lanserades av Essilor år 1959 och har sedan dess förfinats genom många generationer.
Vanliga glasögon med enkelslipade glas är idealiska om du bara behöver en enda styrka, till exempel enbart för läsning eller enbart för avstånd. Behöver du däremot hjälp både på nära och långt håll – vilket är vanligt efter 40–45 års ålder när ålderssyntheten (presbyopin) brukar göra sig påmind – är bifokala eller progressiva glas ofta det smidigare alternativet. Progressiva glas ger dessutom den mest naturliga och diskreta övergången mellan styrkorna.
Sammanfattningsvis handlar skillnaden främst om hur styrkorna är fördelade i glaset: vanliga glasögon har en enda styrka över hela glasytan, medan progressiva glasögon kombinerar flera styrkor i ett och samma glas utan synliga övergångar – en teknik som bygger på århundraden av utveckling, från Bacons tidiga observationer till Franklins berömda bifokala glas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online