Diagnostik av färgseendefekter sker i tre steg: identifiering (screening), klassificering och gradering. Färgseendefekter delas in i tre grader: lindrig, medelsvår och svår.
Ett instrument som kallas anomaloskop kan screena, klassificera och gradera färgseendefekter. Apparaten är dock dyr, kräver specialutbildning och används därför främst inom forskning och vid universitet. Gradering av färgseendefekter bör endast utföras av en utbildad vårdpersonal, exempelvis en legitimerad optiker eller ögonläkare.
Gör ett färgseendetest för att först fastställa om en färgseendefekt finns. De vanligaste testen använder Ishihara-plattor, som är utformade för att upptäcka röd-grön-färgblindhet – den vanligast förekommande typen av defekt. En Ishihara-platta består av slumpmässigt placerade prickar i olika storlekar och nyanser. Testpersonens uppgift är att identifiera en siffra eller bokstav i prickmönstret enbart utifrån färgskillnader. Ytterligare platttester kan användas för att även identifiera blå-gula färgseendefekter.
Klassificera vilken typ av färgseendefekt det rör sig om med hjälp av pseudoisokromatiska plattor. Testet innebär att testpersonen sorterar en serie färgplattor i ordning efter nyans eller grupperar dem i gråtoner och färger. Med dessa tester kan man skilja mellan protanopi och deuteranopi (röd-gröna färgseendefekter) samt tritanopi (blå-gula färgseendefekter).
Genomför ytterligare plattordningstester för att kunna jämföra resultaten med de första testen. Vanliga exempel är Farnsworths panel D-15 och Lanthony desaturerade test, där skillnaderna mellan färgerna är mindre och därmed mer krävande för testpersonen. Jämförelsen av resultaten från dessa tester ligger till grund för graderingen av färgdefekten.
Jämför resultaten mellan de olika plattordningstesterna för att avgöra om färgseendefekten är lindrig, medelsvår eller svår. Ju fler fel som görs vid sorteringen av plattorna, desto starkare är defekten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online