Refraktiv kirurgi utförs oftast för att korrigera närsynthet (myopi), översynthet (hyperopi) och astigmatism (oregelbunden hornhinna). Genom åren har flera olika metoder använts för att operativt korrigera synen – de flesta bygger på samma grundläggande princip: att en förändring av hornhinnans form kan rätta till brytningsfel och förbättra synskärpan.
Även om Leonardo da Vinci redan på 1500-talet diskuterade förekomsten av brytningsfel dröjde det till 1800-talet innan de första verkliga stegen mot kirurgisk synkorrigering togs. År 1869 noterade den nederländske ögonläkaren Herman Snellen, som skapade dagens synkartor, att astigmatism kunde korrigeras med snitt i hornhinnan. Därefter beskrev L.J. Lans år 1898 att omformning av hornhinnan genom snitt skulle ändra ljusets bana genom ögat och fokusera det korrekt på näthinnan. Metoden kom att kallas keratotomi.
Under 1930- och 1940-talen utförde den japanske ögonläkaren Tsutomu Sato ett flertal ingrepp för att vidareutveckla keratotomin. Hans forskning lade grunden för radial keratotomi (RK), en metod som syftade till att behandla myopi och astigmatism genom flera ekerliknande snitt i hornhinnan. Den ryske forskaren Svyatoslav Fjodorov fulländade därefter tekniken genom att lämna en fri zon i hornhinnans centrum när snitten gjordes. Fjodorov utvecklade även en formel för att förutsäga det visuella resultatet hos patienten.
RK introducerades i USA 1978. National Eye Institute startade PERK-studien (Prospective Evaluation of Radial Keratotomy), som visade att RK var effektivt för synkorrigering. Man noterade dock att en del ögon saknade stabil syn över tid. Instrumenten som användes förbättrades, och RK blev mycket populärt i USA under 1980-talet. För att korrigera astigmatism utvecklade kirurger dessutom astigmatisk keratotomi (AK), som kunde utföras samtidigt som RK. Med framväxten av nyare tekniker blev RK föråldrat under 1990-talet.
I slutet av 1970-talet utvecklades excimerlasern, ursprungligen för att tillverka datormikrochips. Det är en "kall" laser som inte skadar omgivande vävnad genom värme. Ögonläkare började använda laserns precisa mekanism för refraktiv kirurgi genom att avlägsna exakta mängder vävnad från hornhinnans epitel. År 1983 presenterade Stephen Trokel data om fotorefraktiv keratektomi (PRK) och excimerlasern, och kort därefter genomfördes de första ingreppen. Åren 1985–1986 introducerades excimerlasern för hela den ögonmedicinska professionen, FDA godkände lasern för refraktiv kirurgi, och PRK blev den vanligast utförda refraktiva operationen. Med tiden utvecklade dock vissa PRK-patienter hornhinnefördunkling, så kallad haze.
I Colombia hade José Barraquer utvecklat en metod baserad på lagerkirurgi, där hornhinnevävnad avlägsnades med en liten mikrokeratom. Vävnaden frystes, formslipades och placerades tillbaka på ögat för att korrigera synen. Vidare forskning visade dock att vävnaden inte behövde tas bort helt. År 1990 kombinerade laser in situ-keratomileusis (LASIK) denna kunskap genom att skapa en hornhinneklaff i stället för att ta bort en hel lock av hornhinnevävnad. Efter att excimerlasern avlägsnat en del av vävnaden under klaffen för att korrigera brytningsfelet, lades klaffen tillbaka på plats. FDA godkände LASIK 1999, och idag är LASIK den vanligast utförda refraktiva operationen i USA. Metoden kan användas för att korrigera både närsynthet och översynthet.
LASIK-tekniken har successivt finslipats för att utöka sitt behandlingsområde, tack vare förbättringar i själva proceduren och i excimerlasern. En av dessa förfiningar är wavefront-anpassad behandling, som använder tredimensionella mätningar för att korrigera hornhinnan ännu mer precist. En annan nyhet är att man numera använder laser i stället för blad för att skapa hornhinneklaffen. Alla är dock inte lämpliga kandidater för LASIK – patienter med tunna hornhinnor, stora pupiller eller vissa sjukdomar (till exempel bindvävs- eller kärlsjukdomar) är ofta olämpliga. Nya metoder utvecklas kontinuerligt, exempelvis implanterbara kontaktlinser, som liknar de intraokulära linser som används vid gråstarrsoperation. Vid denna metod lämnas ögats naturliga lins på plats, och en ytterligare lins placeras inuti ögat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online