Håravfall är ett medicinskt problem som drabbar män, kvinnor och barn – både fysiskt och psykiskt. Befintliga behandlingar omfattar bland annat hårtransplantationer och aktuella preparat som Rogaine (minoxidil). År 2003 identifierade forskarna Horsley och Fuchs stamceller som en lovande kandidat för behandling av håravfall. Sedan dess har många forskargrupper världen över bedrivit studier för att bevisa både effektiviteten och säkerheten hos stamcellsterapi. Om behandlingen blir verklighet kan den förbättra livskvaliteten för miljontals människor.
Stamceller har förmågan att utvecklas till nästan vilken celltyp som helst i kroppen. De är även självförnyande, vilket innebär att de kan skapa identiska kopior av sig själva som sedan delar sig till mer specialiserade celler.
Processen för att använda stamceller för att återväxa hår ser ut så här: I ett laboratorium omprogrammeras stamceller till hårfollikelceller. Dessa nya celler transplanteras därefter in i hårbotten, där de ersätter skadade celler och stimulerar ny hårväxt.
År 2003 identifierade Horsley och Fuchs vid Harvard Medical School ett protein som reglerar delningen av stamcellerna i hårfolliklarna. Blockeras proteinet kan det potentiellt utlösa hårväxt.
År 2004 transplanterade forskare vid University of Pennsylvania hårfollikelstamceller i vuxna möss och kunde konstatera att det ledde till ökad hårväxt. År 2009 rapporterade patienter som använde ReGenica – en injektion innehållande stamceller och andra tillväxtfaktorer – en märkbar ökning av hårtillväxten.
Till skillnad från transplantationer och aktuella behandlingar mot håravfall förknippas stamcellsterapi med få biverkningar. Eftersom stamceller bekämpar håravfall direkt genom att ersätta den skadade hårfollikeln är metoden mer effektiv än aktuella preparat, som endast lindrar symtomen tillfälligt.
En ytterligare fördel är att håravfall inte återkommer efter stamcellsterapi, vilket ibland sker efter kirurgisk transplantation och hudtransplantation.
Eftersom tidigare forskning har isolerat specifika celler som påverkar hårväxten kan detta öppna dörren för en rad olika behandlingsmöjligheter. Friska celler från en vuxen hårbotten skulle exempelvis kunna transplanteras till andra skadade områden av samma hårbotten. Detta skulle göra användningen av embryonala stamceller – ett starkt omdiskuterat ämne – onödig.
Cellerna som isolerats i tidigare forskning kan dessutom bilda hudceller, vilket i framtiden skulle kunna användas för att behandla brännskadade patienter genom att återskapa hudvävnad.
Även om stamcellsterapi skulle kunna erbjuda en säker och effektiv behandling mot håravfall dröjer det troligen flera år innan metoden godkänns för människor och släpps på marknaden. Forskningen är fortfarande oklar när det gäller risken för hudskador eller tumörbildning till följd av behandlingen. Kostnaden skulle dessutom sannolikt ligga högre än för de flesta befintliga behandlingsformer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online