Varje hårstrå på huvudet går igenom en tillväxtperiod på två till tio år, följt av en vilofas på två till tre månader innan det fälls av. En person förlorar normalt 50 till 100 hårstrån per dag – en försumbar del av de ungefär 100 000 hår som finns på hårbotten. För många människor kan håravfallet dock accelerera och leda till partiell eller total skallighet. Det finns flera vanliga orsaker till håravfall, och de flesta är tillfälliga om rätt behandling ges.
De flesta fall av håravfall beror på gener. Vid någon tidpunkt i livet, allt från slutet av tonåren till sen medelålder, förkortas hårstrånas tillväxtperiod och varje strå blir tunnare samt lossnar lättare. Denna process kallas androgen alopeci och är mest känd som manligt mönsterhåravfall, även om den förekommer hos kvinnor också. Det finns flera lokala preparat som kan bromsa processen. Trots namnet beror androgen alopeci emellertid bara delvis på ärftlighet – det finns också ett starkt samband med förändrade hormonhalter.
Androgen alopeci hänger samman med lägre totala testosteronnivåer och högre halter av androgener, såsom dihydrotestosteron (DHT). Man tror att överskott av DHT kan störa hårsäckarnas funktion och hindra hårväxten. Enzymet 5-alfa-reduktas omvandlar testosteron till DHT, och läkemedel som hämmar detta enzym används för att behandla manligt mönsterhåravfall. Ett annat naturligt ämne, SHBG, spelar en viktig roll för att förhindra omvandlingen av testosteron till DHT. SHBG bryts dock ner i närvaro av insulin, och höga insulinnivåer har också visat sig korrelera med vissa former av manligt mönsterhåravfall.
Sköldkörteln, som sitter i halsen nära svalget, utsöndrar hormonet tyroxin som reglerar kroppens ämnesomsättning. Både hypotyreos (låg funktion) och hypertyreos (överfunktion) orsakar metabola störningar som kan leda till håravfall. Hypotyreos, som inte är en ovanlig orsak till låg ämnesomsättning hos kvinnor, kan bidra till androgen alopeci eftersom den främjar omvandlingen av testosteron till DHT. Om tillståndet består länge kan resultatet bli mönsterhåravfall hos både män och kvinnor.
En annan form av håravfall är alopecia areata. Orsakerna är okända, men tillståndet klassificeras som en autoimmun sjukdom. Man tror att kroppen då bildar antikroppar mot håret, som attackerar hårsäckarna och hindrar hårväxten. Denna typ av håravfall är oftast tillfällig, men kan återkomma flera gånger under livet. Den kännetecknas av att små, myntstora fläckar utan hår uppstår, ibland med röda eller feta partier på hårbotten. Det tros finnas en genetisk benägenhet för alopecia areata, och utbrott kan triggas av miljöfaktorer.
Telogent effluvium är namnet på håravfall som orsakas av stress. En kraftig fysisk eller känslomässig chock kan i förtid avsluta tillväxtfasen för stora mängder hår. Efter den två till tre månader långa vilofasen fälls dessa hår ut, vilket ger upphov till ett kraftigt och plötsligt håravfall. Så länge det underliggande problemet som orsakade stressen åtgärdas är detta slags håravfall vanligtvis tillfälligt.
Det finns flera andra vanliga orsaker till håravfall. Brist på essentiella proteiner och järn i kosthållningen kan leda till att håret tunnas ut. Vissa läkemedel och medicinska behandlingar, framför allt strålterapi, kan också orsaka håravfall. Hudinfektioner som ringorm, en svampinfektion, kan ge lokaliserat håravfall. Även intensiv eller felaktig behandling av håret med kemiska färgningar, blekningar och plattänger kan skada håret. Samtliga dessa orsaker är dock oftast tillfälliga, och håret växer tillbaka när den utlösande faktorn elimineras.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online