Alopecia areata är en autoimmun sjukdom där kroppens immunförsvar angriper hårsäckarna, vilket gör att hårväxten avstannar eller saktas ned. Den vanligaste behandlingsformen är kortikosteroider, som kan stärka och stimulera hårtillväxten. Vilken metod som passar bäst beror på hur utbredd sjukdomen är samt på patientens individuella förutsättningar.
Den vanligaste formen av kortikosteroider vid behandling av alopecia areata är en kräm som appliceras direkt på det drabbade området. Aktuella kortikosteroider finns i många olika varumärken och styrkor och ordineras oftast av en läkare.
Hydrokortisonkräm med en procents styrka, som kan köpas receptfritt på apoteket, är ofta inte tillräckligt stark för att påverka hårtillväxten. Steroiderna bör ha en lämplig styrka för att behandla sjukdomen effektivt – men inte vara så starka att de orsakar negativa biverkningar, som skador på hårsäckarna, överdriven hårväxt eller akne.
Kortikosteroider kan även injiceras under huden, direkt i de drabbade rotfästena, för att stimulera hårtillväxten. Dessa så kallade intraläsionella injektioner måste ordineras av en läkare. Injektionen kräver stor precision; sprutas steroiden för djupt eller för ytligt blir den i praktiken verkningslös. När sjukdomen har drabbat mer än hälften av hårbotten avråds dock från denna metod, eftersom den mängd läkemedel som skulle behövas blir för stor.
Den vanligaste biverkningen är hudatrofi, som uppstår när för stora mängder läkemedel injiceras på samma ställe. Fortsätter behandlingen kan atrofin bli permanent. Det finns även rapporter om glaukom (grön starr) eller grå starr och, i sällsynta fall, blindhet i samband med injektioner nära hårbottens framkant.
Systemisk administrering – antingen via tabletter eller genom direkta injektioner i musklerna – ger de högsta halterna av kortikosteroider i kroppen. Denna behandlingsform har visat sig mycket effektiv för att få tillbaka hårväxten, men återfall är vanliga när behandlingen avslutas eller dosen sänks. Behandlingen måste alltid ske under läkares överinseende och får inte avbrytas plötsligt. I stället behöver kroppen långsamt trappas ned från läkemedlet.
Systemisk behandling används oftast som en sista utväg, eftersom den kan orsaka allvarliga biverkningar som högt blodtryck, diabetes, nedsatt immunförsvar, osteoporos (benskörhet) och blodproppar i hjärtat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online