Effekterna av att ta bort binjurarna – vad du behöver veta

Den mänskliga kroppen har många körtlar som producerar olika hormoner. Binjurarna sitter ovanför njurarna och består av två delar: den inre delen som kallas binjuremärgen och den yttre delen som kallas binjurebarken. Varje del har sin egen funktion och styrs i sin hormonproduktion av hypofysen i hjärnan.

Binjurarnas funktion

Binjuremärgen ansvarar för att frisätta hormoner som adrenalin ut i blodet. Binjurebarken producerar och frisätter andra typer av hormoner som styr hur kroppen utnyttjar fett, kolhydrater och proteiner.

Binjurebarken ansvarar även för produktionen av det manliga hormonet testosteron hos både män och kvinnor, samt för bildningen av mineralokortikoider. Dessa hormoner reglerar blodtrycket samt kroppens nivåer av kalium och salt.

Borttagning av binjurarna

Även om binjurarna producerar livsviktiga hormoner är det möjligt att operera bort en eller båda och ändå upprätthålla en viss grad av normalitet. Den kirurgiska borttagningen av en eller båda binjurarna kallas adrenalektomi.

Ingreppet utförs vanligtvis via titthålskirurgi (laparoskopi) och endast när patienten har binjurecancer, vilket är extremt ovanligt. Det går bra att leva med bara en binjure utan hormonella tillskott, eftersom den kvarvarande körteln ofta kan kompensera för den borttagna. När båda binjurarna har tagits bort krävs dock i regel livslång hormonbehandling.

Effekter av fullständig borttagning

Delvis eller fullständig borttagning av binjurarna görs endast vid binjurecancer. Patienten måste därför vara beredd på att inte bara hantera den minskade produktionen av viktiga hormoner, utan också biverkningarna av cellgiftsbehandling (kemoterapi) och/eller strålbehandling.

För att ersätta binjurarnas hormonproduktion får patienten ofta hormonersättning. Utan denna typ av behandling kan patienten utveckla andra allvarliga hälsoproblem, såsom diabetes, fetma, högt blodtryck och andra symtom på ett stört ämnesbyte.

Trots hormonersättning, strål- och cellgiftsbehandling är prognosen för femårsöverlevnad tyvärr inte positiv. Statistiken visar att 65 till 90 procent av de patienter som genomgått behandling ändå avlider inom fem år.