Släktet Staphylococcus är en av de vanligaste bakteriegrupperna som förekommer på och i människokroppen, både som normalflora och som patogen. De två mest förekommande arterna inom släktet är Staphylococcus aureus och Staphylococcus epidermidis. Även om båda är stafylokocker finns det flera viktiga skillnader mellan dem – i laboratoriediagnostik, virulens, sjukdomsbild och antibiotikakänslighet.
Ett av de enklaste och viktigaste testen för att skilja arterna åt är koagulastestet, som visar bakteriens förmåga att bilda enzymet koagulas. I laboratoriet tillsätts bakterierna till kaninplasma och inkuberas, varefter provet avläses för förekomst av en koagel. Staphylococcus aureus är koagulaspositiv, medan Staphylococcus epidermidis är koagulasnegativ. Förmågan att producera koagulas är dessutom en virulensfaktor, eftersom enzymet skyddar bakterien från kroppens försvar och därmed förbättrar dess överlevnad i vävnad.
Vid odling på fårblodagar uppvisar de två arterna tydligt olika koloniers utseende. Staphylococcus aureus bildar stora, släta och lätt upphöjda kolonier som oftast ger beta-hemolys, det vill säga en fullständig nedbrytning av röda blodkroppar kring kolonin. Många stammar uppvisar dessutom en karakteristisk guldgul pigmentering. Kolonierna av Staphylococcus epidermidis är däremot mindre, gråvita och icke-hemolytiska. Vissa stammar kan vara klibbiga och fästa fast vid agarunderlaget.
Virulensfaktorer är de egenskaper som gör en bakterie patogen, det vill säga sjukdomsframkallande. Utöver koagulas producerar S. aureus en rad andra enzymer, hemolysiner och toxiner. S. epidermidis främsta virulensfaktor är dess förmåga att bilda ett slemlikt lager, så kallad ”slime”, vilket gör att bakterien kan skapa biofilm på intravenösa implantat och proteser, exempelvis shuntar och katetrar.
Staphylococcus aureus är en välkänd patogen som kan orsaka en lång rad sjukdomar. Bland de ytliga infektionerna återfinns bölder och impetigo, medan systemiska infektioner omfattar lunginflammation, sårinfektioner och blodförgiftning. Bakterien producerar också flera olika toxiner som kan ge upphov till mycket skilda tillstånd, exempelvis matförgiftning och toxiskt chocksyndrom.
Staphylococcus epidermidis har länge ansetts vara av liten betydelse som sjukdomsalstrare, men kopplas allt oftare till infektioner – framför allt vidkirurgiska ingrepp och hos patienter med främmande material i kroppen, såsom hjärtklaffar, ledproteser och centrala venkatetrar.
Staphylococcus aureus är ökänt för sin förmåga att utveckla antibiotikaresistens. Methicillinresistent Staphylococcus aureus (MRSA) är vanligt förekommande i både sjukhusförvärvade och samhällsförvärvade infektioner. Det har även rapporterats fall av vankomycinresistens hos S. aureus, vilket är särskilt oroande eftersom vankomycin ofta utgör sista utvägen vid behandling av svåra infektioner.
Staphylococcus epidermidis har historiskt inte varit känt för utbredd antibiotikaresistens, men allt fler stammar uppvisar idag resistens som tidigare inte setts hos arten. Detta gör även denna annars relativt harmlösa bakterie till ett växande kliniskt problem.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online