Enterococcus faecalis är en bakterie som naturligt förekommer i mag- och tarmkanalen hos friska människor. Under normala förhållanden orsakar den inga problem, men om bakterien börjar växa okontrollerat eller sprids till andra delar av kroppen kan den ge upphov till allvarliga infektioner, exempelvis urinvägsinfektioner, blodförgiftning (sepsis) och endokardit.
En särskilt oroande variant är vancomycinresistenta enterokocker (VRE). Detta är en muterad form av bakterien som inte kan behandlas effektivt med antibiotikumet vankomycin, vilket tidigare var ett av de mest tillförlitliga läkemedlen mot enterokockinfektioner.
Problemet med VRE har varit känt länge inom vården. Enligt amerikanska smittskyddsinstitutet Centers for Disease Control and Prevention (CDC) orsakade VRE hela en tredjedel av alla infektioner på sjukhusens intensivvårdsavdelningar redan år 2004. Bakterien sprids lätt i sjukvårdsmiljöer, särskilt bland patienter med försvagat immunförsvar.
Eftersom infektioner orsakade av Enterococcus faecalis ofta är allvarliga ges antibiotika i regel intravenöst, det vill säga direkt i blodbanan via dropp. Vanliga läkemedel som används är:
Dessa läkemedel kan ges ensamma eller i kombination beroende på infektionens art och svårighetsgrad samt på bakteriens resistensprofil.
Vancomycinresistent Enterococcus faecalis är ofta även resistent mot ampicillin. Eftersom dessa två antibiotika tillhör de starkaste och mest använda i behandlingen av enterokockinfektioner begränsas behandlingsmöjligheterna avsevärt när bakterien utvecklat resistens mot båda. I sådana fall får läkare förlita sig på nyare alternativ som linezolid eller daptomycin, och behandlingen måste skräddarsys efter resultatet av odling och resistensbestämning.
Som vid all intravenös antibiotikabehandling finns risk för biverkningar. Vanliga besvär inkluderar:
Patienter som får långvarig behandling bör övervakas noga, eftersom vissa läkemedel också kan påverka njurar, lever och blodvärden.
Behandlingsdurations beror på infektionens allvarlighetsgrad och lokalisation. Vid djupa eller komplicerade infektioner, exempelvis hjärtklaffsinfektion (endokardit), kan patienten behöva upp till åtta veckors intravenös behandling. Läkemedlen administreras ofta fyra gånger dagligen eller oftare, vilket vanligtvis kräver vård på sjukhus eller i hemmet med specialiserad vårdpersonal.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online