Massvaccinationskampanjer förvandlade polio från en fruktad och vida spridd sjukdom till en sällsynthet. Två olika vacciner, båda byggda på banbrytande forskning, utvecklades nästan samtidigt. Tillsammans minskade de antalet poliofall i världen dramatiskt och utrotade sjukdomen i industrialiserade länder.
Polioviruset kommer in i kroppen via munnen och etablerar sig i tarmarna, där det förökar sig och utsöndras med avföringen. När viruset väl har etablerat sig tar det sig in i blodet och vidare till centrala nervsystemet, där det skadar nervcellerna. Utan nervimpulser kan de drabbade musklerna inte fungera.
Armar och ben drabbas först, men i svårare fall kan även bröstmusklerna påverkas, vilket leder till andningssvårigheter. Förlamning är dock ett ovanligt symtom. De flesta infekterade personerna visar inga tecken alls, eller endast lindriga symtom som illamående, huvudvärk, trötthet, stelhet i nacken, feber eller smärta i armar och ben. Polio kan inte botas och kan endast förebyggas genom vaccination, enligt Global Polio Eradication Initiative.
Omfattande polioepidemier underströk behovet av ett förebyggande vaccin. Dr. Albert B. Sabin vid Children's Hospital Research Foundation i Cincinnati, Ohio, tog de första stegen mot vaccinutveckling redan 1939. Sabin visade att polioviruset, trots att det angriper nerverna, faktiskt finns i tarmarna. Detta upptäckt bevisade att polio var en tarmsjukdom orsakad av virus – inte primärt en sjukdom i nervsystemet – och kunde därför möjligen förebyggas med ett oralt vaccin.
Innan Sabin hann utforska sin teori bröt andra världskriget ut. Han avbröt sitt polioarbete under kriget för att istället utveckla vacciner mot andra sjukdomar som drabbade soldaterna, enligt Sabin Vaccine Institute.
Dr. Jonas Salk, forskare vid University of Pittsburgh, valde ett helt annat tillvägagångssätt. Få vacciner fanns tillgängliga under 1940-talet, och de tillverkades då av försvagade men levande former av de virus som orsakade sjukdomarna, enligt Salk Institute for Biological Studies. Salk menade att endast virusets ytterhölje var nödvändigt för att ge immunitet – inte den levande mikroben. Med hjälp av ett dödat virus utvecklade han sitt inaktiverade poliovaccin (IPV). Vaccinet testades och godkändes för utbredd användning 1955 och blev det första poliovaccinet på marknaden.
Resultaten kom snabbt: antalet poliofall sjönk från 45 000 år 1957 till endast 910 år 1962. Under tiden hade Sabin återupptagit sin forskning och introducerade 1961 ett oralt vaccin framställt av ett levande men försvagat virus. Det administrerades som droppar på en sockerkub eller direkt på tungan, vilket gjorde vaccinationen betydligt enklare att genomföra i stor skala.
Sabins vaccin föredrogs framför Salks injicerbara vaccin och användes nästan uteslutande från dess introduktion fram till 1997. Vid den tidpunkten hade polio utrotats på norra halvklotet. Det levande viruset i det orala vaccinet blev därmed en nackdel. Även om det var sällsynt orsakade det poliomyelit hos vissa personer, särskilt de med försvagat immunförsvar. Den amerikanska kommittén för vaccinationspraxis (ACIP), som är rådgivare till Centers for Disease Control and Prevention, rekommenderade därför 1997 Salks IPV som det föredragna vaccinet.
CDC:s nuvarande rekommendationer anger fyra doser av IPV. Doserna ges till spädbarn vid 2 månaders ålder, vid 4 månader, mellan 6 och 18 månader samt som en avslutande boosterdos mellan 4 och 6 års ålder.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online